Det finns en syn på arbetet som Chris Eklund, klubb-ordförande på kvarnen i Uppsala, vill bevara. Om man väl har accepterat den kan man ägna sig åt det som är viktigt i livet, nämligen familjen, vännerna och fritiden.

Många på kvarnen i Uppsala har haft sin försörjning tryggad under en lång tid. De har jobbat i 15 år, 25 år, 35 år, några i hela arbetslivet.
Chris Eklund försöker beskriva vad det innebär att jobba länge på samma ställe, när samhällsklimatet förändras.
Det talas hela tiden om att var och en måste utveckla sig, byta till ett bättre jobb, göra sig mer anställningsbar. Men innebär inte det att något väsentligt i livet går förlorat?
– Man kan leva för att arbeta eller man kan arbeta för att leva. Jag har gjort det senare, säger Chris Eklund.
I och med nedläggningsbeslutet ställs frågorna på sin spets. Vilka möjligheter finns för den som jobbat länge på samma arbetsplats, den som visat prov på lojalitet, att hitta ett nytt jobb och behålla möjligheten till en meningsfull fritid.

Man kan undra varför Lantmännens ledning köpte kvarnen i Strängnäs för ett år sedan. Det har alla fackförbund inom Lantmännen-koncernen också gjort.
De har reserverat sig mot nedläggningsbeslutet. Men det har varit resultatlöst. Den som äger bestämmer. Sådana är spelreglerna.
För Chris Eklund, som jobbat i 25 år på kvarnen, handlar den närmsta tiden om att hjälpa medlemmarna att komma vidare i livet. Han ser det som sin fackliga uppgift.
– Följ med upp till kvarndelen där jag jobbar, säger han. Där finns en spegelvägg som sattes dit på 1940-talet för att det då var hög status med långa kvarnlinjer.
I manöverrummet  bakom en glasvägg sätter han sig och tittar ut över de tre kvarnlinjerna, varav den första ska plockas ner i början av 2017 för att flyttas till Strängnäs. Maskinerna på det polerade parkettgolvet går dygnet runt på åtta personer som jobbar i skift.
– Det är en levande fabrik, säger Chris. Vi sitter inte här hela tiden. Vi griper in om det blir stopp. Då går vi ut och stänger allt, justerar maskiner och ibland plockar vi isär rören och öppnar upp flödet igen. Det är en del av vårt jobb.
Han tar oss med ner till spannmålsmottagningen, där han också jobbar ibland med att ersätta Per Karlsson som tar emot lastbilar med spannmål. Prover ska tas på varje lass, för att bestämma kvaliteten så att den efter labbprov kan sorteras ytterligare.
Att flytta till Strängnäs tycker Per Karlsson känns lite för långt. Han har släkten på den här sidan om Mälaren och han berättar att han började jobba på kvarnen direkt efter gymnasiet, när han var 18 år.
– Nu är jag 50 år. Jag vet inte vad jag skulle tycka var roligt att jobba med. Jag har ju inte provat något annat, säger han.
– Du har erfarenhet, det räknas också, säger Chris, som ser det som sin uppgift som klubbordförande att hjälpa folk vidare.
Innan semestrarna ska Chris lyssna av vad medlemmarna vill göra i framtiden och ha en dialog med företaget. Det handlar om att varje individ ska få en chans att komma vidare.
Det som Per Karlsson är orolig för är inte så mycket pengarna, det finns ju a-kassa, utan möjligheten att hitta ett nytt jobb. Med dagens höga arbetslöshet i Sverige blir det svårt att få nytt jobb. Att det inte finns tillräckligt med jobb, helt enkelt.

På kvarnen är de ett 30-tal anställda, varav ett 20-tal är kollektivare. Det ska vara full produktion ända till slutet av december 2016.
Dick Lundin, serviceman, kommer in på mottagningen i sällskap med en semestervikarie för att dricka en kopp kaffe.
– Jag började här 2012, säger han. Min tjej flyttade hit för att plugga. Jag kommer att stanna till slutet. Vi får se vad vi kan få för stannakvarbonus.

• Finns det några industrijobb kvar i Uppala?
– Nej, inte i Uppsala, men jag kan köra truck så jag tänkte söka ett sånt jobb.
Dick jobbar i säckpåfyllningen. Han började jobba här via Uniflex.
I paketeringen talar vi med Mikael Sund som fyller på nytt förpackningsmaterial i en maskin. Han började jobba på kvarnen 1999 och kan faktiskt tänka sig att flytta till Strängnäs. Han har inte någon familj som binder honom.
– Jag funderar på det. Jag har ju tio år kvar och jag är nyskild, men jag har inte varit där än, så vi får se, säger han.