Maria Hamberg söker orsakerna till kvinnors underordning

– Att bli reducerad till noll, att inte synas, drabbar kvinnor mer än män. Kvinnor räknas inte, de är mindre talföra, de har svårare att ta de chanser som erbjuds, säger Maria Hamberg.

[Ur nummer: 01/2005] Under flera år har hon funderat över de här frågorna: Varför har kvinnorna de sämre jobben? Varför har de lägre lön? Varför har de så lite utvecklingsmöjligheter?
Det har gjorts vetenskapliga undersökningar och LO har skrivit rapporter om det, men det har inte skildrats inifrån av någon som själv jobbar på verkstadsgolvet, av någon som gjort det i över 25 år och samlat in ett eget upplevelsematerial genom intervjuer med andra kvinnor.
Just det här har Maria Hamberg gjort. Och det är både betydelsefullt och roligt att läsa hennes bok. Titeln ”Några gjorde hålen…” anspelar på arbetet i verkstaden, där järnet gjuts i sandformar som sedan krossas. Formarna är hålrum som fylls med något och det har fallit på kvinnornas lott att göra dem. Det är ett arbete som inte finns kvar, det är osynligt, och i det liknar det många andra kvinnoarbeten.
Denna osynlighet som leder till att man inte får uppskattning för det man gjort, tror Maria, är en av orsakerna till kvinnors underordning. Är man inte synlig vågar man heller inte hävda sig, man har inget att ta spjärn emot. Hon menar att denna oförmåga att ta plats är en följd av ett kvinnligt sätt att tänka.

Svårare att säga ifrån
Av tradition har kvinnor tagit på sig ansvaret för hemmet, barnen och gamlingarna. Därför har de också svårare än män att säga ”det här skiter jag i” eller ”det här får du fixa själv”. Hos kvinnor finns allt för mycket nedärvd vilja att vara omhändertagande och försöka svara mot andras behov.
– Män har lättare att bara strunta i saker. Det är min erfarenhet. Ställer arbetsledaren fullkomligt omöjliga krav så tror jag att en man lättare kan rycka på axlarna och bara låta det vara. Män tar inte lika allvarligt på saker. Det får bli som det blir.
Att vara ansvarstagande och omhändertagande är bra egenskaper råder ingen tvekan om. Tänk om inte kvinnorna hade dem? Vem skulle se till att vardagen fungerade?
– Men det slår tillbaka på oss själva och håller oss nere, menar Maria. Vi ifrågasätter alldeles för ofta om vi går iland med uppgiften. Och så har vi inte längre modet att ta på oss den.
På Gomans charkfabrik i Stockholm, numera nedlagd, där hon jobbade under några år i början av 90-talet, fanns det exempel på sådan kvinnlig underordning, inte öppen, men i praktiken.
Paketeringshallen var en smältdeg. Där jobbade kvinnor och invandrare tillsamman och lönerna var de lägsta. I korvhallen blev lönerna något högre och det fanns färre kvinnor och färre invandrare och i styckningshallen var det så gott som helsvenskt och helmanligt och där var lönerna riktigt höga, och där jobbade bara en tjej. Där var det raka ackord.
Hon berättar att kvinnorna i korvhallen, där hon jobbade, ändå lyckades förändra denna ordning genom att gadda ihop sig.
Det var lagackord och olika prissättning på korvarna som tillverkades. Varmkorvarna som var svårast att göra för att skinnet hela tiden sprack hade det sämsta ackordet och laget som gjorde dem bestod av åtta kvinnor.
Männens lag tillverkade de lite finare korvarna och hade bättre ackord.
Varför var det så?
– Vi frågade arbetsledningen som inte hade något vettigt svar: det bara var så, sa man. Och inte heller männen i fackklubben kunde ge något riktig förklaring och de var förmodligen heller inte så pigga på att förändra något, eftersom de själva jobbade i korvhallen och tjänade mer på att göra de fina korvarna.

Rolig upplösning
– Men vi gav oss inte, säger Maria. Vi fortsatte att argumentera och gadda ihop oss och till slut hade varken arbetsledningen eller männen i klubbstyrelsen några bra argument kvar och då kom den ganska roliga upplösningen. Klubbstyrelsen kom fram till att det var fel att jobba på ackord och alla ackord i korvhallen avskaffades.
Där ser man resultatet av kvinnors envishet. Det kan bli en genomgripande förändring för alla. Maria menar att det har varit för lite av den varan. Sedan början på 90-talet har arbetarna inom industrin, både kvinnor och män, tvingats godta allt sämre arbetsvillkor. De har inte kunnat stå emot trycket från företagsledningarna.
Arbetsplatserna har blivit mer och mer slimmade och arbetstakten har ökat och de små mikropauserna i arbetet har försvunnit. Det är något riktigt oroande, för det är de här små pratstunderna som ger jobbet innehåll och det är något kvinnorna i hennes dokumenteller talar om.
– När man är längst ner kan man öppna sig, menar Maria. Man har inget att förlora. Man kan umgås över åldrarna, gamla och unga, över könen, kvinnor och män, över kulturerna, svenskar och invandrare: det är den här möjligheten som håller på att gå förlorad och det är allvarligt, för utan dessa samtal blir jobbet rena självmordet.
Under tre år har hon kombinerat sitt jobb på Scania i Södertälje med arbetet med projektet ”Kvinnor på verkstadsgolvet”. Hon har tagit ledigt några veckor i taget och med pengar från bland annat den lokala metallavdelningen har hon intervjuat ett 40-tal kvinnor på mansdominerade arbetsplatser.
Hon har rest runt i landet och besökt en rad järnverk. De flesta jobben har hon själv haft, vilket lett till att hon uppfunnit en ny genre – dokumentellen – som är mer än ett porträtt av en verklig person; det är också Marias egna tankar och erfarenheter.
– Att personerna inte går att identifiera gav mig friheten att gå på djupet, säger hon.
Dokumentellerna i boken kompletteras med konstnären Roine Jansson akvareller från samma miljö. Och det är inte några illustrationer utan fristående skildringar av kvinnorna, ett par ögon till.

Vill gå vidare
Mottagandet av boken från arbetskompisarna har varit positivt, säger hon.
– Jag tror att de flesta håller med mig om det jag skriver.
Och nu när boken är klar vill hon gå vidare och skriva mer. Redan förra året medarbetade hon i mål&medel som kulturkrönikor. Och tidigare har hon gett ut en novellsamling.
– Det är en roligt, säger hon. Mina barn har blivit vuxna och jag har fått mer tid och möjligheter som jag inte tidigare hade. Jag ska försöka ta ett friår för att skriva skönlitterärt, men det kräver en del planering, eftersom inkomsten inte är mer än 80 procent av a-kassan. Jag tycker ändå att det är värt det, och det fina med friåret är att ingen blir drabbad, och jag får min egen tid. Jag behöver det när jag ska skriva skönlitterärt.
Efter alla åren som industriarbetare kan hon inte längre sova på morgonen. Så är det även när hon är ledig från jobbet. Hon vaknar fem, går upp och äter frukost och sätter sig vid datorn och skriver i 4-5 timmar. Det är hennes rutin.
– Men egentligen är jag en nattuggla, säger hon. Jag har bara inte fått utveckla den sidan av mig själv.