Hela sitt yrkesverksamma liv har Leif Eriksson tillbringat på mejeriet i Götene. Det är en lång resa han gjort som anställd och fackligt aktiv – från lokala Mjölkcentralen till globala Arla Foods.

Det går nästan att säga att Leif Eriksson har mejeriarbetet i blodet. Hans pappa var mejeriarbetare. Han arbetade på ortsmejeriet i Kopparberg när Leif föddes 1951.
– På den tiden tappade de mjölk på flaskor och tillverkade smör som slogs in i papper för hand. Jag minns flaskorna väl, att korkarna hade olika färg beroende på vilken fetthalt som mjölken innehöll.
När mejeriet i Kopparberg lades ner på 1960-talet flyttade familjen till Töreboda där pappan fått jobb på mejeriet. När det lades ned så flyttade familjen till Götene där pappan fått ett nytt erbjudande om mejeriarbete. Här blev familjen kvar. En tid jobbade till och med Leif och pappan tillsammans på Skaraborgs läns mejeriförbund, SLM, i Götene. Pappan kom också att så småningom bli Leifs arbetsledare.
– Det var på gott och ont. Jag hade inga fördelar av det men det var inte alla som förstod det, berättar Leif Eriksson.

Vi sitter på klubbexpeditionen på Arla Foods mejeri i Götene. Expeditionen är inrymd en trappa upp i en kontorsbyggnad strax utanför fabriksgrindarna. Det är inte en plats dit medlemmar söker sig naturligt för på samma våningsplan sitter även fabriksledningen.
– Istället försöker vi att röra oss ute i produktion så mycket vi bara kan. Medlemmarna hör också av sig till oss om de har behov av att prata, de ringer eller sms:ar.
Han har dessutom en ledstjärna som klubbordförande, att den fackliga organisationen ska vara så demokratisk som möjligt.
– Den fackliga verksamheten ska skötas så nära medlemmarna som det bara går. Det har varit möjligt genom att vi har haft många kontaktombud och många skyddsombud ute i produktion, på olika avdelningar och olika skift. De har skött den löpande verksamheten inom givna ramar.
De har idag 20 stycken kontaktombud och 24 stycken skyddsombud fördelade på de olika avdelningarna. Klubben har också en god könsfördelning mellan de förtroendevalda.
Han blev själv medlem i Livs när han började på mejeriet 18 år gammal, men fackligt aktiv blev han först i slutet av 1970-talet. Det var när han gick en tre veckor lång facklig utbildning, AV2, i Viskadalen som något hände.
– Det var som att hitta hem. Vi läste ideologi, den som fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna står för. Det var en helt fantastisk känsla. Plötsligt förstod jag vad det hela handlade om.
Ganska så snabbt efter detta blev han vald till klubbordförande. Han blev också aktiv på andra nivåer inom förbundet. Han har även jobbat koncernfackligt inom Arla och varit arbetstagarrepresentant i Arlas styrelse. Han skulle mycket väl kunnat jobba fackligt på heltid men det har han inte velat.
– Jag har varit noga med att inte förlora kontakten med medlemmarna som jag företräder. Jag har därför varje år arbetat ute i produktion när det funnits möjlighet till detta. De senaste åren har jag arbetat på ysteriet, tidigare på Semperfabriken, säger han och fortsätter:
– Jag känner mig hemma ute i produktion. Det är också så att man pratar om andra saker när man jobbar tillsammans och kommer närmare medlemmarna. Det är nödvändiga kunskaper när man jobbar fackligt.

Det har hänt mycket under de år som han jobbat på mejeriet i Götene. När han började var det cirka 350 medlemmar, som mest 600 (genom att de fick ostförädlingen till sig), och idag är man tillbaka på 350 medlemmar. Organisationsgraden ligger på 90 procent.
– Vi är visserligen lika många anställda idag som när jag började, men vi gör betydligt mer nu än vad vi gjorde då.
Det som satt djupa spår är alla nedläggningar som gjorts inom Arla där också Götene har berörts. Det har försvunnit ofattbart många mejerier. Han tar Skaraborgs län som exempel. Där fanns på 1930-talet 526 mejerier, idag finns bara två större kvar.
Under många år var Arla ett föredöme när det gällde att i god tid informera om företagets nedläggningsplaner.
– Det är väldigt okej tycker jag att tala om i förväg vad man har för planer så att anställda kan förbereda sig mentalt. Människor ska behandlas med respekt. Det är viktigt att få tid på sig.

År 2000 gick Arla ihop med MD Foods och efter det har saker och ting förändrats. Danskarna har fått ett allt större inflytande över hur företaget styrs. Själv är han kritisk till hur ledningen hanterade nedläggningarna av mejerierna i Skövde och Göteborg. Dessa besked kom utan någon förvarning.
– Ledningen valde att göra det på danskt vis. Jag anser att de kunde talat om detta betydligt tidigare. De visste att detta skulle hända. Det var dåligt att inte tala om vad som var på gång.
Han säger att i Danmark gör man på det sättet men att man inte jobbat så i Sverige.
– Facken var delaktiga i de utredningar som gjordes i Sverige. Med fusionen med MD Foods försvann detta helt och hållet. De svarar om man ställer frågor men om man inte vet något så är det svårt att ställa frågor, det förutsätter att vi vet vad som är på gång, säger han och fortsätter:
– Arla Foods är idag ett globalt företag som omsätter 100 miljarder. Det är också en tuff konkurrens som råder på marknaden. Danskarna är väldigt proffsiga men har inte vår historia med MBL och utvecklingsavtal. Därför blir det som det blir ibland.
Det går bra för Arla Foods, konstaterar han, men det är ett problem att mjölkpriset just nu sjunker då det finns för mycket mjölk på marknaden.
– Det beror till stor del på att Kina som är en stor importör ökat sin egen mjölkproduktion samtidigt som det produceras mer mjölk i Nya Zeeland och Australien som har stor inverkan på världsmarknaden. Grädde på moset var Rysslands importstopp av matfett och ost.
Han berättar att det finns 300 000 ton ost i lager i Europa som skulle ha exporterats till Ryssland. Det får konsekvenser även för den svenska försäljningen av ost i och med att importen av ost ökar vilket pressar priserna.

När vi ses är det en knapp månad kvar till dess att Leif Eriksson avgår som klubbordförande. Det gör han på årsmötet i januari 2015. Det är stort, då har han varit ordförande i drygt 30 år. Under våren kommer han även att lämna bolagsstyrelsen. Han har då jobbat 45 år på företaget, är nummer fyra på LAS-listan och kan med andra ord känna sig rätt trygg.
– Jag blir 64 år i sommar. Min fru är lika gammal. Just nu går hon arbetslös. Hon är sömmerska. Det är inte lätt att få nytt jobb i hennes ålder. Om jag får möjlighet att gå tidigare kan det vara ett alternativ, jag kommer definitivt att sluta när jag är 65 år. Jag har hållit mig frisk, det är viktigt att ta fasta på, det kan fort gå åt andra hållet.