”Livs gyllene chans”

Fler utrikesfödda går med i facket. Under förra året – pandemiåret – gick organisationsgraden till och med upp mer för utrikesfödda än inrikes. Detta är en gyllene chans för Livs menar sociologiprofessorn Anders Kjellberg som är expert på facklig organisering.

Under pandemin har Anders Kjellberg fortsatt att gå till sitt tjänsterum på sociologiska institutionen i Lund. Han har fått dispens och suttit själv på sitt arbetsrum utan att träffa någon.
– Jag vill vara här för att jag har så mycket material. Det förekommer ingen undervisning, allt är digitalt. Jag tar med mig en lunchsmörgås som jag äter för mig själv på rummet.
Han har varit extremt försiktig. Som avkoppling under lunchen har han tittat på historiska dokumentärer. Den som SVT visar om romarriket kan han rekommendera.
– Den bygger på forskning, säger han.
Ända sedan doktorsavhandlingen som kom 1983 har han varit den givna experten på facklig organisering, ständigt tillfrågad av media och trots den höga åldern, 76 år, har han fortsatt komma med nya rapporter. En av de senaste handlar om facklig styrka och betydelsen av arbetsplatsklubbar.
Som forskare gillar han data. Kortfattat kan man säga att han funnit att den fackliga organiseringen i Sverige varit extremt framgångsrik. Vid internationella jämförelser är Sverige bäst i klassen. Två toppar kan noteras, en 1985, då var 85 procent av löntagarna med i facket och en ny topp kom under 90-talskrisen, då många tyckte att det var bäst att vara med i a-kassan och facket.

När de borgerliga partierna återtog makten 2006 och bildade den första alliansregeringen sjösattes en politik som ledde till ett kraftigt tapp i organisationsgrad. Fackavgiften blev inte längre avdragsgill och a-kasseavgiften höjdes rejält, i vissa fall sexdubblad om man också tar hänsyn till den slopade avdragsrätten. Det blev mycket dyrare att var med i både facket och a-kassan. Många valde bort facket och ännu fler a-kassan.
Organisationsgraden året före alliansregeringens tillträde var lika för inrikes- och utrikesfödda arbetare och den var lika för arbetare och tjänstemän. Den var 77 procent.
Man kan säga att det var nollställt år 2006. Det som därefter hände var att klyftan mellan arbetare och tjänstemän ökade och klyftan inom arbetargruppen mellan inrikes- och utrikesfödda arbetare ökade.
I rapporten Den svenska modellen 2020: pandemi och nytt huvudavtal (Arena Idé) som kom i år har han samlat statistiken.
Efter 2006 sjönk organisationsgraden bland utrikesfödda arbetare från 77 procent till 50 procent år 2018 och ökade sedan till 51 procent år 2019 och 52 procent år 2020.
Bland inrikesfödda arbetare sker också en nedgång men inte lika kraftig. För dem slutar det på 64 procent 2018, där den låg kvar 2020.
För tjänstemän blir minskningen avsevärt mindre.
Anders Kjellberg ger flera förklaringar till skillnaderna. En är att inkomstförsäkringen vid arbetslöshet som facket erbjuder är mer attraktiv för tjänstemän som i allmänhet har högre lön än arbetare.
Andra förklaringar är att det är svårare att rekrytera arbetare till följd av högre andelar ungdomar, tidsbegränsat anställda, deltidsanställda och utrikesfödda än bland vad det är hos tjänstemännen.

Det stora antalet flyktingar som kom till Sverige 2015 tror han haft betydelse för den minskade fackliga organiseringen bland arbetare.
– Som asylsökande har man rätt att jobba även under asylsökningsperioden och de flyktingar som kom var från utomeurope-iska länder utan fackliga traditioner, där det till och med kan vara farligt att vara med i facket eller där det inte finns något fack. Vidare kunde de inte svenska språket, säger han och tillägger:
– Om man dessutom har en tidsbegränsad anställning är det inte så underligt om man inte går med i facket.

Idag är nästan 30 procent av alla som arbetar inom LO-yrken utrikesfödda och inom vissa branscher som städning och restau-rang är den högre. Dit hör också livsmedelsindustrin där andelen är 40 procent.
Det som skiljer livsmedelsindustrin från andra branscher med hög andel utrikesfödda är att arbetsplatserna är tillräckligt stora för att det ska vara möjligt att bilda arbetsplatsklubbar. Det har enligt Anders Kjellberg stor betydelse för att etablera en lokal facklig närvaro, rekrytera nya medlemmar, mobilisera och förhandla med arbetsgivaren om lokala förbättringar.
– Här har Livs en gyllene chans, säger han.

Förslaget till Livs kongress i oktober om att fortsätta satsningen på medlemsvärvning och lokal facklig närvaro under de kommande fyra åren – till en kostnad på 40 miljoner kronor – tycker han är den rätta vägen att gå.
– Det gäller att rekrytera de utlandsfödda till förtroendeuppdrag. Det räcker inte med att de bara blir medlemmar.
Fackliga studier i förhandlingsteknik, lagstiftning och arbetsmiljö är både ett sätt att hävda sig gentemot arbetsgivaren och att själv bli integrerad i det svenska samhället.
Bästa sättet att förklara vad som är speciellt med Sverige och den svenska arbetsmarknadsmodellen är att göra jämförelser med andra länder. Sådana jämförelser har Anders Kjellberg hållit på med sedan han var student. Det är hans signum.
Han lyfter i rapporten Vad är facklig styrka? Arbetsplatsfacket centralt den svenska partsmodellen (Futurion) fram kombinationen av centralisering och decentralisering när han ska förklara det svenska fackets styrka.
– Ensidig decentralisering som i Storbritannien, USA och Japan främjar inte den fackliga styrkan. Inte heller ensidig centralisering som i Nederländerna, där man för att bli erkända efter andra världskriget i hög grad fick släppa facklig närvaro på lokal nivå.

Dessutom tror han att det varit betydelsefullt att svensk fackföreningsrörelse inte varit splittrad utifrån politiska, etniska eller religiösa linjer förutom delningen mellan arbetare och tjänstemän. Men den har varit positiv.
– Att tjänstemännen haft egna förbund och centralorganisationer har gynnat den fackliga organiseringen, konstaterar han.