En efter en kommer slaktarna på Siljans Chark in i pausrummet för att värma sin lunch. De säger alla samma sak. Lönen är för låg. De är yrkeskunniga slaktare och borde inte ligga på avtalets lägsta lön som är 141 kronor i timmen.
Det är fredag, klockan är 11.30 och på slakteriet i Ickholmen väntar slaktarna på att de sista djuren ska komma med lastbilen. Sedan är det helg. Av någon anledning har bilen blivit försenad. Medan de äter sin medhavda lunch berättar de om sin besvikelse och frustration över den låga lönen som följde efter att Siljans Chark gått i konkurs och nya ägare tog över.
Ett 20-tal slaktare erbjöds fortsatt jobb till avtalets lägsta lön, men de trodde att så fort företaget hade slutat blöda skulle de få ett ordentligt påslag. Nu har det gått över fyra månader och det har bara blivit ett tillägg på mellan 1,60 och 4 kronor i timmen för speciella arbetsuppgifter. I månaden blir det 24 546 kronor plus några hundralappar.
– Det är ingen lön att leva på. Det räcker inte för att försörja en familj. Det räcker inte för att betala utgifterna för boende, mat, barn, kläder, bensin. Vi måste ta av våra besparingar varje månad för att få det att gå runt, säger slaktarna samfällt.
Slaktarnas lön på Siljans Chark är lägre än medellönen för livsmedelsarbetare som ligger på 26 900 kronor i månaden (enligt Facken inom industrins senaste lönerapport). Och då ska man komma ihåg att slaktare och styckare är ett bristyrke, det är ont om dem i Sverige. Det är yrken som kräver fler års utbildning.

För att klara arbetsuppgifterna vid de olika positionerna vid slaktlinjen tar det minst två år. Det är ett krävande jobb, fortfarande tungt och slitigt, som det har varit svårt, ja, mycket svårt att rekrytera svenska ungdomar till.
Inom branschen har man löst det genom att rekrytera arbetskraft i Östeuropa som hyrts in. Så har även Siljans Chark gjort men den tiden är förbi. Numera är det inte lika lätt att få tag på utländska styckare och slaktare och med coronapandemin är det inte längre en framkomlig väg. Nu satsar de nya ägarna på att utbilda egen personal.
Vid Siljans Chark är slaktarna fast anställda. Så gott som alla är med i facket. Många av dem är polacker och rumäner som har tagit med sig sina familjer och rotat sig i Dalarna. Jobbat, slitit och byggt upp Siljans Charks varumärke i många år.

I branschen talas om denna brist på utbildade slaktare och styckare som en ödesfråga. Och det märks också på lönerna i södra Sverige där det finns flera stora slakterier som konkurrerar med varandra om arbetskraften.
En normallön för en slaktare i södra Sverige är mellan 184 och 200 kronor i timmen. Då finns ett lönesystem i form av en lagpremie som är prestationsbaserad och ger en månadslön på mellan 32 000 och 35 000 kronor.
Under lunchen berättar en av slaktarna på slakteriet i Ickholmen om lönerna i södra Sverige som han naturligtvis känner till och de jobb som går att få där. Att flytta är inte något som lockar, eftersom han har familj och hus i Dalarna, men i längden kan han inte ta av sina besparingar varje månad för att få det att gå runt.
Någon fackklubb finns inte på slakteriet, men det har funnits, både på slakteriet i Ickholmen och på charkfabriken i Mora som gör styckningsdetaljer och charkvaror. Sammanlagt vid de båda anläggningarna är de runt ett 90-tal anställda, färre efter konkursen, men ändå en stor lokal livsmedelsindustri.
Det var för fyra år sedan, 2016, som medlemmarna bildade fackklubb på slakteriet och på charkfabriken. Det var efter att fackligt aktiva från Livs region Mitt besökt arbetsplatserna flera gånger, stöttat och peppat medlemmar att ta på sig uppdrag.
Till en början var det ett lyckat fackligt projekt men det kom av sig när företaget aldrig lyckades få ordning på ekonomin. Det gjordes för mycket besparingar och underbemanning var ett återkommande problem.

Robert Törnqvist, slaktare på Ickholmen sedan 2002 med undantag för 20 månader då han arbetade på ett mobilt slakteri, var med i klubbstyrelsen då klubben bildades på slakteriet och han är fortfarande arbetsplatsombud.
– Man måste ändå säga att de nya ägarna har räddat varumärket. Det ska de ha en eloge för. De ordnade en personalfest för oss och arbetskamraterna i Mora i slutet av sommaren med mat nere i kvarnen, säger han och fortsätter:
– Det var jättepositivt och skapade en god anda. Det behöves för att vi ska dra åt samma håll. Det är också bra att vi har jobben kvar. Under pågående pandemi är man glad för det. Det är vi alla.

En som också blev fackligt aktiv för fyra år som en följd av region Mitts projekt är Johan Reimi som ett tag var klubbordförande, men numera är arbetsplatsombud på charkfabriken i Mora.
Sedan augusti har han varit föräldraledig och när vi träffar honom är han hemma med sonen Felix och det ska han vara till i början av nästa år.
– Jag tror att framtiden för Siljans Chark ser mycket bättre ut nu med de nya ägarna. När jag var tillbaka och besökte jobbet för ett tag sedan höll de på att ta fram nya produkter och det verkade som om de fått ordning på marknadsföring och försäljning, säger Johan Reimi.
Tiden före konkursen var tuff. Johan Reimi sa till slut ifrån för att han inte orkade.
– Det blev för mycket, Felix hade precis kommit och så skulle jag samtidigt ta tag i alla fackliga frågor och sköta mitt vanliga jobb i beredningen.
Han hade också ont av en arbetsskada och var nära att ge upp.
– För att orka fick jag ta det lite lugnare och nu har jag tagit långledigt för att vara hemma med den här lille skrutten.
Alla fick gå ner på avtalets lägsta lön efter konkursen. Så var det både på slakteriet och i charkfabriken där Johan Reimi jobbar.
– Vissa tappade ganska mycket, framförallt slaktarna. Vi i charken hade aldrig någon bra lön från början. Så för oss var det inte lika kännbart.
Han kan tänka sig att bilda klubb igen.
– Då skulle vi ha en och samma för både slakteriet och charkfabriken.
På charkfabrik är det många som inte är med i facket och det försvårar om man ska skapa kollektiv styrka.

Carina Petterson har jobbat på Siljans Chark sedan 1999 och även tidigare då charkfabriken i Mora ägdes av Björn Åberg. Det var i slutet av 1980-talet och hon hade då gått ut hushållsskolan, gjort praktik på Farmeks slakteri i Borlänge, senare nedlagt, och fått jobb som styckare i Mora.
– Men det var för tungt i längden. Händerna domnade av de upprepade rörelserna och belastningen, berättar hon.
Även under Åbergs tid hade fabriken stora problem med lönsamheten. De anställda fick i ett skede gå in själva och satsa pengar för att den skulle överleva.
– Vi satsade 5 000 kronor vardera. Det var mycket pengar på den tiden, men vi fick tillbaka dem.
Efter det har hon jobbat i koken, paketeringen och nu är det i expeditionen hon jobbar med att plocka varor till kund.

När fackklubben bildades 2016 var hon med något år men tröttnade när hon nekades att åka på fackliga kurser. Då tyckte hon inte att det var någon mening.
Företaget har haft problem länge, men hon var inte förberedd på konkursen i maj.
– Det blev en riktig käftsmäll. Jag tänkte vad gör jag nu? Som 56-åring är man inte eftertraktad på arbetsmarknaden.
Hon är glad över att ha jobbet kvar även om hon blev tvingad att gå ner i lön och hon tycker att stämningen blivit bättre med de nya ägarna.

Även Gamazon Erwing som kommer från Filippinerna är glad över att ha jobbet kvar.
För tolv år sedan kom han till Sverige och sökte jobb på Siljans Chark och blev kvar, har jobbat överallt och är nu arbetande förman och medlem i Livs.
– Jag hade inte jobbat med livsmedel tidigare. Jag kunde knappt säga något på svenska när jag kom hit, hade gått SFI-utbildning i två veckor. Jag fick lära mig språket här på jobbet.
I början hade han lexikon med sig. När de sa något på rasten slog han upp vad det betydde.
– Det är viktigt att prata. Det finns en del kollegor som har svårt att prata svenska. Jag säger till dem att de måste våga.
Två arbetskamrater frågade honom nyligen hur man går med i facket. Han förklarade och de har nu sagt att de vill gå med och han ska skriva ut inträdespapper åt dem.
– Jag har varit på väg att göra det länge men inte hunnit.