Omläggningen i nötstycken på Swedish Meats i Uppsala har som syfte att minska arbetsskadorna. Men styckarna själva är allt annat än nöjda.

[Ur nummer: 02/2003] Paul Nilsson tillhör de styckare som är mycket kritiska till förändringarna. Han har suttit med i gruppen som arbetat med frågan men han tycker inte att han fått gehör för sina åsikter. Han har varken accepterat det satta taket i styckningen eller att datorn ska styra takten.
– Vi vill kunna bestämma själva. Nu blir effekten att vi måste ha samma volym hela tiden för att behålla samma lön. Det går inte att jobba igen om man förlorat i volym en dag. Du måste hålla dig till det som sagts. Det går inte att påverka uppåt, det blir bara mindre i lön om du inte hinner med men inte mer om du jobbar på. Många tycker att detta är vansinnigt, säger Paul Nilsson.
Han är 32 år och har arbetat på Swedish Meats i Uppsala i elva år, varav nio år som styckare. Han har invändningar både mot att det skulle finnas ergonomiska fördelar med det nya systemet och mot försämringen av lönen. För hans del innebär det en sänkning av lönen från 185 kronor till 170 kronor i timmen.
– Jag är riktigt missnöjd och funderar allvarligt på att byta arbetsplats.
Han anser att arbetsgivaren gjort förändringarna för att flirta med arbetsmiljöverket men att man gjort sig ovän med styckarna.
* Men syftet är ju att du inte ska drabbas av förslitningsskador?
– Jag är en vuxen ansvarstagande person som kan känna efter själv hur mycket jag ska göra. Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på en viss volym. Men jag tycker att problemet främst är hur ledningen betett sig, det handlar inte bara om det nya lönesystemet och det tak som satts.

Betonar vikten av rätt teknik
Själv har han framfört till arbetsmiljöinspektören som varit på besök att det inte handlar om volymen utan hur man styckar, om man gör det på ett bra sätt för kroppen eller inte. Paul Nilssons förslag är att företaget låter videofilma varje styckare och att var och en med hjälp av filmen ska få vägledning hur de ska förbättra sitt arbetssätt.
– Jag är vaken för om det gör ont, då sänker jag farten. Men den styrning som vi nu är utsatta för tillåter en inte att sänka farten om kroppen säger ifrån. Det kunde vi göra tidigare. Man ligger inte på topp varje dag men som det var förr kunde vi hämta hem det vi förlorat.
* Men det innebar i sig att du var tvungen att jobba rätt hårt och det sliter på kroppen, eller hur?
– För mig innebar det inte ett hårt tempo när jag kom upp i 185 kronor i timmen, men det är väldigt individuellt, det har med tekniken att göra och hur vass kniv man har. Då funkar det. Jag anser att det är sådant som man ska ta upp med dem som nyanställs, det gäller att betona vikten av rätt arbetsmetoder och rätt teknik.
* Kan det inte bli bra i slutänden?
– Ledningen tror att den vill väl men den lyssnar inte på vad vi vill. De tror att de gör oss en tjänst men det är en björntjänst.
Även Johan Persson, 35 år, är negativ till det nya. Och det trots att han lider av förslitningsskador som han dragit på sig i slakten. Han har genomgått ett antal operationer för att komma till rätta med sina skador. Han gick nyligen över till att stycka efter att ha arbetat 18 år som slaktare.
* Hur klarar du detta arbete?
– Jag vet hur mycket jag kan ta i, jag tar inte ut mig, den tiden är förbi. Så jag tillhör dem som inte förlorar något på omläggningen. Men jag tycker att de ska lyssna på dem som jobbar. Dessutom skapar det oro att vi vet att mer är på gång men inte vad. De säger dessutom en sak och gör en annan, säger han och fortsätter:
– Omläggningen är inte klar än och vi vet inte var det kommer att sluta. Men jag tycker att det var bättre förr. Det här med datastyrning har blivit för krångligt. Datorn är inställd på det jag sagt i min måldialog och det går inte att ändra på för då säger datorn ifrån och det tycker jag är frustrerande.

Inte drabbad lönemässigt
Han är mest drabbad för att de andra är sura, inte lönemässigt, för han orkar inte hålla ett högre tempo. Men han vill bestämma själv hur mycket han ska köra. Datorn ska inte bestämma det.
Han har precis varit sjukskriven från maj till november. Den här gången gick det ganska fort, konstaterar han. Han har opererat bort gamla ärr som gjorde ont i axeln så nu kan han sova igen.
– För det mesta byter man jobb när man drabbas av arbetsskador men jag kan ju inget annat. Det är synd att man inte är idrottsman och kan pensionera sig vid 35 år. Men jag trivs bra. Det bästa vore om de fick till det hela så att det blev klart. Som det är nu vet man inte vart vi är på väg. Jag vill bara komma hit i lugn och ro och jobba.