I Arbetsmiljöverkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) förtydligas arbetsgivarens ansvar för att förebygga ohälsosam arbetsbelastning. Dessutom ställs krav på rutiner för att motverka kränkande särbehandling (mobbing).
LO och Arbetsmiljöverket har på sina hemsidor lagt ut skriftliga vägledningar till den nya föreskriften. LO lyfter fram vad skyddsombuden kan göra för att få igång en förändring. Arbetsmiljöverket ger pedagogiska exempel som ska förklara vad organisatorisk och social arbetsmiljö kan vara.
Ett klargörande exempel är från ett lager. En arbetare ska lyfta en tung låda som han vet kan medföra en risk, men det är bråttom har chefen sagt.
Istället för att hämta en arbetskamrat eller lyfthjälpmedel gör han det själv, snabbt och felaktigt, och så skadar han ländryggen. Det tar månader för honom att bli riktigt bra igen.
Orsaken till att han skadar ryggen är delvis det fysiska lyftet, men också faktorer i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Det kan handla om krav från arbetsledningen, om hur arbetet är ordnat eller om en kultur som kanske betyder att man ska vara stark och inte be om hjälp.
Organisatoriska faktorer är till exempel bemanning och krav på vad som ska uppnås.

Förutom fysiska problem med rygg, nacke och skuldror så kan bristerna i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön leda till oro, sömnstörningar och hjärt- och kärlsjukdomar. För att förebygga denna ohälsa behövs regelbundna och systematiska undersökningar. Det görs inom det systematiska arbetsmiljöarbetet, SAM. Den organisatoriska och sociala arbetsmiljön är en del av SAM.
Även om det är arbetsgivaren som har det fulla ansvaret så ska skyddsombuden också ha kunskaper om hur ohälsosam arbetsbelastning förebyggs. För att bättre förstå vad begreppet innebär kan det delas upp i två delar: krav och resurser.
Vilka produkter som ska tillverkas, hur mycket som ska göras (kvantitet) och hur bra det ska vara (kvalitet) samt tidsramarna för att göra det är exempel på krav.
Förutom maskiner och teknik är bemanning, kompetens, handlingsutrymme, tillräckligt med tid, återkoppling samt möjligheter att ta upp problem exempel på resurser.

När det råder en långvarig obalans mellan krav och resurser utan möjlighet till återhämtning uppstår en ohälsosam arbetsbelastning. För att undvika sådana påfrestningar, exempelvis vid arbetstoppar och sjukfrånvaro, ska arbetstagarna veta vilka arbetsuppgifter som är prioriterade. Arbetsledningen har därför skyldighet att göra en prioriteringsordning, så att alla vet vilka arbetsuppgifter som ska göras först och vilka som kan vänta till senare.
Om tidsnöd är ett återkommande problem kan det leda till både ohälsosam arbetsbelastning, olycksrisker och kränkande särbehandling.