Mormors öde blev romanen Sveket

Nr 4/2021

Erik Löfvendahl framför föredetta Långbro sjukhus, där han arbetade som vårdare i ett decennium. Foto : Rickard Kilström

Erik Löfvendahl fick vänta tills hans mamma gick bort innan han kunde börja lösa gåtan med sin mormor Agnes – en människa han aldrig fick möta. Resultatet blev den nyligen utgivna romanen Sveket.

Författaren Erik Löfvendahl är känd för Mål & Medels läsare genom att några av hans noveller har publicerats i tidningen. Sveket är hans nionde roman.
Recensenten Magnus Nilsson kallade den för ”en storslagen kärleks- och samhällsskildring” och konstaterade också att ”romanen övertygar som språkkonstverk” när författaren gestaltar 1920-talet i Stockholm där berättelsen utspelar sig. (Boken Sveket recenserades i Mål & Medel nr 3 2021, sid 18.)
– Mamma ville inte prata om mormor, och jag kunde aldrig förstå varför de tycktes vara bittra fiender. Jag ställde frågor tills mamma blev sur på mig, men hon berättade aldrig mer än nån skröna om mormor och hon tyckte definitivt inte att jag skulle skriva om det, säger Erik Löfvendahl.

I grunden är Sveket ett triangeldrama: den unga Agnes kommer från Stråtjära i Hälsingland till Stockholm för att arbeta som hembiträde. Bakom sig har hon en tragedi med ett litet barn som dött. Hon möter Artur, som i likhet med Agnes kommer från enkla förhållanden, men som studerar till apotekare och är bortlovad till Elsa, dotter till en välbärgad apotekare. Agnes förälskar sig i Artur och under en ödesdiger sommar blir hon gravid och händelserna som följer kommer att prägla resten av hennes liv – och i förlängningen även Erik Löfvendahls.
Det var först när hans mamma Eva avled 2008 som han började göra research i olika arkiv och gamla kyrkböcker. Med ett ramverk av personer och dokumenterade händelser skapade han en roman som utspelas på 1920-talet – där huvudpersonerna är två människor som han aldrig träffat.
– Jag var otroligt nyfiken på vad som egentligen hade hänt under det året då min morfar uppvaktade min mormor, trots att han skulle gifta sig med en annan kvinna. Och jag tänkte förstås mycket på hur Stockholm såg ut 1926 och hur det var för en kvinna som kom hit från en liten by i Hälsingland. När jag tänkte på min morfar så funderade jag på hur han påverkades av att komma från enkla förhållanden och nu var på väg att göra en klassresa.
Erik Löfvendahl berättar att han ofta satt på Kungliga biblioteket och skrev, och 2010 var romanen klar.
Tyvärr skulle det dröja drygt tio år innan den gavs ut.
– Jag gick till min förläggare som läste den och återkom med beskedet att han tyckte att jag skulle skriva om manuset, ord för ord. Han hade tydligen själv fått det rådet någon gång i tiden och resultat hade blivit lyckat. Jag hamnade lite i chock eftersom jag aldrig skrivit om något på det sättet.
Men han tog ändå till sig uppmaningen från förläggaren, gick hem och skrev om hela romanen.
– När jag kom tillbaka med version två så tyckte förläggaren inte om den heller. Han avslutade samtalet med att det stod mig fritt att vända mig till ett annat förlag. Då tappade jag självförtroendet, gick helt under isen och la ner tankarna på att få boken utgiven.
Erik Löfvendahl hade då träffat sin nuvarande sambo Helen Svendgaard som under åren fått delar av manuset uppläst för sig, och hon uppmuntrade honom att försöka få den utgiven av någon annan förläggare.
Och romanen som nu givits ut av ett nytt förlag är den ursprungliga versionen.
– Allt det där var så klart jobbigt, men det känns väldigt skönt att boken kunde ges ut till slut.
Det som skulle kunna bli en del två av Sveket skulle förstås handla om Agnes dotter, Eva, och hennes son Erik som skulle bli författare. Men att skriva den boken är Erik Löfvendahl tveksam till, säger han.

När Agnes födde Eva hade hon drabbats av syfilis och dottern fick vistas på en institution som kallades Lilla hemmet, där barn till mödrar som smittats av sjukdomen togs om hand under ganska lång tid för att testas.
– Jag misstänker att mormor var ganska skadad av olika erfarenheter i Stockholm. Hur hon hade smittats av syfilis kan jag bara spekulera i, men troligen hade hon inte bara den tillfälliga förbindelsen med min morfar utan också med andra män.
Eva hamnade hos en moster i Hälsingland och senare kom hon att gå på en internatskola av orsaker som Erik inte känner till. Där kom hon genom tillfälligheter i kontakt med Hillevi Löfvendahl, Sveriges första kvinnliga överläkare i psykiatri, som adopterade henne.
När Erik Löfvendahl föddes var han alltså bosatt i en överläkarbostad på Ryhovs mentalsjukhus i Jönköping med Hillevi Löfvendahl som sin mormor.
– Min mamma och pappa hade beslutat sig för att gå skilda vägar redan innan jag föddes, så pappa försvann efter några månader. Det var helt enkelt uppgjort.
Så småningom kom han som 18-åring att träffa och lära känna sin biologiska pappa.

• Är det en anledning till att du skrivit självbiografiska böcker?
– Jag fick en styvfar när jag var liten, vilket jag skildrat i Pojken med tigerhjärtat. När jag själv blev pappa hade jag mest minnen av mina ständiga konflikter med min styvfar och min längtan efter min riktiga pappa. Jag visste helt enkelt inte vilket ben jag skulle stå på och hur jag själv skulle bli som pappa. Så när min äldste son föddes hösten 1991 drog jag igång med att skriva, och egentligen var det väl ett sätt att berätta för honom varifrån han kom.
– Ödets ironi är väl att min äldste son inte har brytt sig särskilt mycket om mina böcker. Han har nog bara läst halva min debutroman. Min yngre son däremot har läst ett och annat, säger Erik Löfvendahl och skrattar.
Uppväxten på mentalsjukhuset Ryhov ledde också till att han under en stor del av yrkeslivet, vid sidan av författandet och jobbet som litteraturkritiker, har arbetat som skötare inom psykiatrin. Under något år på 70-talet på Ryhov, efterföljande decennium på Långbro sjukhus, varefter han gjorde en paus på 20 år för att ägna mer tid åt författandet. Sedan drygt tio år tillbaka arbetar han i södra Stockholm, återigen som skötare.
– Litteraturen och psykiatrin är väl de två stora ämnena i mitt liv. Psykiatrin är jag ju på något sätt född rakt in i; mormor Hillevi var överläkare och mamma och pappa arbetade som vårdare på Ryhov i olika omgångar. Endera dagen ska jag återknyta kontakten med en berättelse som jag ägnat mig åt av och till och den utspelar sig på något av de stora mentalsjukhusen innan psykiatrireformen, som innebar att de avvecklades. Det skulle kunna vara Långbro.
Niclas Carron