Snart kommer det finnas en minnessten över arbetarförfattaren Maria Sandel i centrala Stockholm. Den är gjord av konstnären Sam Westerholm. Runt om i Sverige finns skulpturer av honom, de är av sten eller gjutna i brons men även gjorda av trä.
Ett stort grått granitblock står uppställt under tak i nära anslutning till Sam Westerholms bostadshus och ateljé i Ösmo utanför Nynäshamn. Det är en lantlig miljö och långt till nästa granne.
Det är nog tur. Arbetet med att bearbeta stenen, som från början vägde 1400 kilo, låter en del och hörselskydd är ett måste. Det framgår när Sam Westerholm visar hur det går till att mejsla ut bilder i det grå stenblocket. Han har tagit bort 200 kilo av stenen vilket vittnar om det arbete som han har lagt ner hittills.
Det är i början av oktober och ganska okej väder. Efter hans demonstration slår vi oss ner utomhus för en fika med hembakad kaka. Han är noga med att torka av stolarna från damm.
– Det är en skitig miljö, förklarar han.
I en tidigare intervju har han sagt att denna offentliga skulptur nog blir hans sista. Det är hårt jobb och han är 73 år fyllda.
– Men jag vet inte, det kanske blir fler, det har varit fantastiskt roligt. Det har också hållit mig sysselsatt under pandemin. Jag har jobbat med stenen varje dag under sommaren.

Maria Sandel, Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare som levde 1870-1927, har han lärt känna genom hennes böcker och det är scener ur dessa som återfinns på stenblocket. Maria Sandel finns även själv med, både som ung med lång fläta och när hon lite äldre blickar ut från sitt fönster.
– Jag måste säga för att bara ha en fyra-årig skolutbildning så flyter hennes språk på bra, och vissa sociala skildringar är väldigt bra, sällsynt bra skulle jag säga, i klass med de stora författarna.
Maria Sandel skulle fyllt 150 år i år. Planen är att minnesstenen ska vara på plats innan årsskiftet i Sankt Göransparken på Kungsholmen, där hon bodde i nödbostäderna vars husgrunder det fortfarande finns tydliga spår av.
– Det är mest slipning kvar innan stenen är klar, en del kan jag köra på maskin men där det är böjt måste jag slipa för hand.
Det var Maria Sandelsällskapet som kontaktade Sam Westerholm och frågade om han var intresserad av att åta sig uppdraget. Det var han men när han påbörjade arbetet var det inte helt klart med finansieringen men han valde att dra igång ändå.
– Arbetet är väderberoende så jag kände att jag inte kunde vänta. Jag utgår från att det kommer att ordna sig med betalningen. Det går inte att arbeta utomhus när det börjar bli kallt för då fryser slangarna. Det går inte heller att fortsätta inomhus på grund av dammet.
Han berättar att bilderna som han mejslat fram kommer till honom medan han jobbar.
– Jag hade gärna haft med fler bilder men jag insåg att det inte skulle gå. Det ryms inte mer. Det är mycket ändå. Det är över 50 huvuden jag huggit ut, säger han och fortsätter:
– Det är som ur en serietidning med olika bilder. Men här och där tar jag bort kanterna och låter det flyta ut, bryter det stränga mönstret på några ställen.

Hur det kom sig att han blev skulptör är en lång historia. Han är född i Finland men uppväxt i Sverige. Han tyckte tidigt om att teckna. Det ledde till att han gick flera konstskolor. Innan det blev allvar av konstutövandet så stack han till Indien och luffade runt. Han var drygt 20 år och det var en mycket äventyrlig tid att döma av det han berättar. Väl hemma i Sverige så gick han en kurs i bronsgjutning.
– Jag ville måla men hade inga pengar. Då fanns det en kurs i gjuteri som det var möjligt att få stöd till då den ansågs som vidareutbildning. Jag gjorde några porträtt. De blev väldigt uppskattade.
Det ena ledde till det andra. Utställningarna avlöste varandra och han blev omskriven i de stora tidningarna. Han fick också offentliga uppdrag. Bland de första uppdragen var att göra en skulpturgrupp i Göteborg, på den del av Järntorget som ligger i direkt anslutning till Folkets Hus.
– Jag hade en modell som jag vann på. Det var en tävling där skulptörer från hela Sverige deltog.
Arbetet med skulpturgruppen, som bär namnet Genom arbete i arbete, var en utmaning av flera skäl, berättar han. Det var mycket stressigt då den skulle vara klar i tid till en stor invigning som skulle hållas. Dessutom arbetade han med verket den natt då Olof Palme sköts.
– Sockeln är mycket speciell. Den natten när Olof Palme mördades så jobbade jag med den delen där det är massa fanor. Så hör jag på radion att man skjutit Olof Palme, då skrev jag dit ”Låt dig ej förhårdna i denna hårda tid” av Wolf Biermann och Olof Palme död. Det står på reliefen.
Hans engagemang i arbetarrörelsen går långt tillbaka.
– Min pappa var fackligt aktiv på sjön, han var även aktiv senare. Han förlorade benet på fabriken i Vika. Mamma städade. Jag brukar säga att jag är socialdemokrat men kritisk. Det är skriande orättvisor i dagens samhälle.

Att göra offentlig konst som många kan beskåda ställer krav, konstaterar han och berättar om en händelse när han bodde i Göteborg som dröjt sig kvar i hans minne.
– Jag skulle ta spårvagnen från Järntorget ut till kollektivverkstaden en natt. Det stod en dam där, det var bara hon och jag. Så jag började prata med henne, det kan man göra i Göteborg. Jag säger till henne att den där skulpturen på torget har jag gjort. Hon drog sig undan först, trodde väl att jag var tokig, så berättade jag lite om den och då trodde hon på mig. Det var lite speciellt, det är ju inte ofta man träffar konstnären på det sättet.
Ett annat verk som han gjort som blivit mycket omtalat är statyn i brons av författaren Ivar Lo-Johansson som sedan 2001 står vid Tungelsta stationshus i Haninge.
– När jag skulle avbilda honom så jag fick en bunt foton. Det var svårt att få en riktig känsla för hur han varit som person så jag bjöd in några av de som känt honom väl. Jag fick även Ivars skor att ha som förlaga, de har jag fortfarande kvar.
Det var hårt slit att få till statyn, berättar han.
– Bronsen gjöt jag på vintern och stenen högg jag ut på en sommar. Jag fick operera axeln efteråt. Jag var inte så rutinerad med lufthammare och slipmaskiner som jag är nu.
Det är inte den enda skulpturen i närområdet som han gjort, det finns ett antal i Nynäshamn med omnejd. Det mesta han gjort är han nöjd med.
– Det finns väl någon grej som jag inte är nöjd med annars är jag väl inte missnöjd. Alla gör väl fel men man drabbas länge som skulptör.

Fotnot: I mitten av oktober blev det klart att finansieringen av minnesstenen över Maria Sandel är i hamn.

SAM WESTERHOLM

 Ålder: 73 år
 Familj: Sambo, en son och barnbarn.
 Yrke: Bildhuggare, skulptör och tecknare.
 Fritidsintresse: Schack. Spelar på nätet. Ledde Stora Vika schackklubb, var bästa knatteklubben och fick en skolmästare men sedan lades skolan ned.
 Senast lästa bok? Rysk litteratur i 1000 år av Per-Arne Bodin.  Musik? Klassisk musik och då framför allt Bach men även vanliga visor.
 Ser på teve? Inte mycket. Anser att det är för stor övervikt av program från USA.
 Lagar gärna? Plockar mycket svamp, gillar risotto med karljohansvamp, gädda med pepparrotssås ska inte underskattas. Äter inte mycket kött, undviker det.