-Det finns ett stort intresse för att tala om klass och klassorättvisor utifrån litteratur. Det verkar möjligt på ett helt annat sätt än i mer ytliga debattprogram på teve, säger Magnus Nilsson, professor i litteraturhistoria på Malmö universitet.

Magnus Nilsson har skrivit rapporten Arbetarlitteratur och det politiska språket som han ska presentera den 5 februari på ABF i Stockholm. Rapporten är en del av ett projekt som den fackliga tankesmedjan Katalys dragit igång för att sätta klass och klassorättvisor på agendan under valåret 2018.
När vi träffas för en lunch på Lilla Köket, en tysk bierstube med husmanskost som ligger på Norra Vallgatan, inte långt från Malmö universitet, är det en knapp månad kvar till seminariet i Stockholm, och han verkar klart upplivad.
– Ta en sådan bok som Erika Peterssons Drottningen i kassan, som är baserad på hennes tweets, den är riktigt kul. Butiksarbetaren tar bladet från munnen i en illustrerad arbetarskildring med humor. Budskapet är ju egentligen ganska tråkigt. Hon säger att de som jobbar i kassan gör ett samhällsnyttigt arbete och förtjänar respekt. Det är hur hon säger det som är allt.

Länge var romanen stommen i arbetarlitteraturen. Man kan säga att denna period inleddes på 1910-talet och nådde sin höjdpunkt med 30-talsgenerationen, Eyvind Johnsson, Harry Martinson, Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson, men begreppet har hela tiden förändrats och förnyats.
Att det är vi själva som konstruerar begreppet är en av Magnus Nilssons käpphästar och han menar att det är det som är motorn, det är det som alstrar själva energin, diskussionerna och tankeverksamheten.
– Jag tror inte att man kan sätta sig ner och i böckerna hitta en gemensam nämnare som definierar arbetarlitteraturen.
Ser man det strikt marxistiskt så är till exempel tjänstemännen en del av arbetarklassen om de som anställda producera varor och tjänster åt en privat arbetsgivare som har vinst som syfte.
Men givetvis är begreppet vidare än så. LO inkluderar många andra grupper i arbetarklassen. Dessa kategorier rör hela tiden på sig och nya grupper blir en del av arbetarklassen.
– Jag tror att en poäng med arbetarlitteraturen är att den kan lära oss fundera och tänka kring klass. Aino Trosell skrev till exempel en roman 1978, Socialsvängen. Boken, som skildrar en socialarbetare som är gift med en bagare, ställer frågan om vem som är arbetare och vem som är tjänsteman. Idag tror jag att vi skulle tjäna på att inkludera många tjänstemannagrupper i arbetarklassen.
Och det är det arbetarlitteraturen gör; den ger oss olika beskrivningar av vad klass är och vad klass gör med oss.
– Sådana klassdiskussioner kan inte föras i ytliga teveprogram, konstaterar Magnus Nilsson.
Han tror därför att vi tjänar mycket på att utvidga arbetarlitteraturbegreppet. Det är i dag alldeles för avgränsat. För att illustrera detta tar han den tyska författaren Hans Fallada och dennes mellankrigsroman, Hur ska det gå för Pinnebergs?
– Huvudpersonen är en tjänsteman och som tjänsteman har han en självbild som hindrar honom från att bli politiskt aktiv. Varför? Jo, därför att en tjänsteman på ett varuhus i Tyskland inte är som en arbetare, han har ingen fackförening och kan inte strejka. Sånt gör inte tjänstemän, sånt gör arbetare.
Det är det här arbetarlitteraturen kan komma åt, våra självbilder: Hur vi tänker om oss själva och om vår roll i samhället.

Just nu kan arbetarlitteratur vara allt från Kristian Lundbergs arbetsplatsroman Yarden till Emil Boss formsökande poesi. Den senare skriver dikter på en kvittorulle om hur det är att jobba på Systembolaget, och själva kvittorullen i beständigt papper är boken.
Arbetarlitteraturens ursprung går tillbaka till arbetarrörelsen och behovet av arbetardikter och kampdikter. Den här kopplingen behöver framhållas. Det var så denna litteratur uppstod. Arbetarrörelsen tillhandahöll infrastruktur i form av publiceringsmöjligheter, tidningar, förlag och läsare, berättar Magnus Nilsson.
Sedan kom 30-talsgenerationen som både blev förlagda på arbetarrörelsens förlag och de stora borgerliga. Det var en förnyelse av den klassiska bildningsromanen. Böckerna gavs ut i massupplagor.
På 50-talet kom Folke Fridell och Kurt Salomonsson som lyfte fram erfarenheter av det hårt rationaliserade industriarbetet som var stommen i samhällsbygget. Fortfarande var det romaner.
På 70-talet tar arbetarlitteraturen ett nytt steg och för in dokumentärromaner och teater. Det blir arbetsplatskamp.
– Nu på 2000-talen sker åter en förskjutning mot poesi med poeter som Jenny Wrangborg och Anamarija Todorov och nya uttrycksformer som serieromaner, Daria Bogdanskas Wage Slaves och Mats Källblads Hundra år i samma klass är lysande exempel. Serieromanerna har fått en bred publik, konstaterar Magnus Nilsson.

• Poddar?
– Ja, det också. Jag lyssnar på Mattias Torstenssons arbetarlitteraturpodd, men inte mer. Det här lever ett eget liv.
Arbetarlitteraturen är en del av den svenska litteraturen, det går inte att ignorera den, och det är också något som gör Sverige lite unikt. Magnus Nilssons nya forskning handlar om varför det är så.
Tillsammans med den amerikanska forskaren John Lennon har han gett ut en antologi om arbetarlitteraturen i olika länder och i olika delar av världen.
– Man kan konstatera att arbetarlitteratur finns i alla länder och att fenomenet är universellt. I Sverige är det en del av den litteratur som undervisas om i skolorna, det som kallas vår nationallitteratur. I många andra länder har den inte denna starka position utan räknas som subkultur eller ett slags hembygdskultur.

Utomlands är arbetarlitteraturen ofta inlåst i en sådan där bubbla, men så är det inte hos oss och en förklaring till det är arbetarrörelsens starka ställning i det svenska samhället. Och här skulle fler satsningar behövas, menar Magnus Nilsson.
– Det skulle vara mycket bättre att satsa på arbetarförfattare än att låta pengarna gå till mediakonsulter och kommunikatörer.