Osäkra jobb – en klassfråga

Nr 7-8/2020

När Johan Alfonsson tog studenten i Åhus 2005 och fick sitt första jobb, såg han hur otryggheten ökade, andelen timanställda blev fler, det blev svårt att få fast jobb. Då började han fundera över hur livet påverkas av arbetet. I år har han doktorerat på ämnet vid Göteborgs universitet.

– Jag var själv timanställd efter gymnasiet. Jag jobbade som vaktmästare på Kristianstads sjukhus och körde runt patienter. Det gjorde jag i ett och ett halvt år ungefär, berättar Johan Alfonsson som numera bor i Göteborg med fru och ett barn.
Situationen för femton år sedan var inte otrygg för hans del, eftersom han bodde hemma och inte hade något riktigt försörjningskrav. Men det är stor skillnad mellan hur han hade det då, 19 år gammal, och hur det är att bli kvar i osäkra anställningar i många år och under tiden få barn att försörja, få problem med att söka bostad och att betala hyra varje månad.
– Om du inte får de arbetstimmarna du behöver kan du inte betala räkningarna. Det skapar oerhörd stress, säger han.
Det är villkoren för denna grupp, framför-allt de unga behovsanställda från 19 till 30 år, som han har studerat.

Andelen tillfälliga anställningar i Sverige låg på 10 procent 1990. Därefter ökade denna grupp snabbt och sköt iväg till 16 procent tio år senare och där har de bitit sig fast. Mellan 15 till 17 procent av alla anställda har osäkra anställningar. Så har det sett ut år efter år under de senaste tjugo åren.
Under åren 1990 till 2016 var Sverige det land som genomgick störst förändring av samtliga OECD-länder. Från att ha varit ett av de länder med starkast skydd för tillfälliga anställningar återfinns Sverige idag i botten, långt under genomsnittet i OECD. Bara ett fåtal länder, däribland USA och Storbritannien, är sämre.
Hur kunde det ske? Och vad betyder det för dem som drabbats? Och för löntagarkollektivet som helhet?
Johan Alfonsson påpekar något som verkar ha försvunnit i det allmänna medvetandet, nämligen att majoriteten av människorna i Sverige inte är företagare, inte är arbetsgivare, inte är entreprenörer, utan vanliga löntagare. Hur ser villkoren ut för dem? Det är vad hans forskning handlar om.
På på grund av pandemins reserestriktioner når jag honom per telefon och undrar hur det kunde gå så illa för Sverige och varför inte hans frågor lyfts fram. I den senaste offentliga utredningen (SOU 2020:30) som kallas Moderniserad arbetsrätt lyser de med sin frånvaro.
Han förklarar att utredningen utgår från ett perspektiv som etablerades bland forskare och politiker på 1980-talet. Dessa idéer går ut på att man ska göra det lättare för arbetsgivarna att visstidsanställa och sedan montera ner gränserna mellan de visstidsanställda och de fast anställda.

På det sättet ska man komma åt problemet att människor – framförallt unga, nyanlända och personer med olika hinder – blir inlåsta i tillfälliga anställningar medan de som har fast anställning bygger ett fort kring sin egen trygga position för att försvara den.
Den här diskussionen har malt på i dessa banor sedan slutet av 80-talet och det har alltid formulerats som en ”modernisering” av arbetsrätten och det är ju som sagt även namnet på årets SOU-utredning.
– Det är ju nästan lite komiskt. Den går igenom alla förändringar som hänt sedan 1990-talet i uppluckringen av Las kopplat till tillfälligt anställda och så pratar man om de nya förslagen som en modernisering, men det känns gammeldags och väldigt idéfattigt, säger han och fortsätter:
– Politiken har handlat om samma sak väldigt länge. Det är som om man tänker att bara man gör lite mer av samma sak, lite mer uppluckring av Las, så kommer man att komma åt vissa problem. Men idag är det otydligt vilka problemen egentligen är.

Från början kallade man de arbetslösa för ”outsiders” och då var det viktigt att göra det lättare för dem att få tillfällig anställning för att de senare skulle få en fast anställning. Men när de tillfälliga anställningarna ökade, då har man börjat tala om de tillfälligt anställda som ”outsiders” och säger att man måste gå vidare och sänka tröskeln från en tillfällig anställning till en fast anställning.
Det är denna tanke som kommer till uttryck i Las-utredningen. Om det är stora skillnader i anställningstryggheten mellan tillfälligt anställda och fast anställd så tenderar rörligheten från den ena till den andra positionen att bli svårare.
– Så som man diskuterar nu vill man möta denna skillnad genom att sänka skyddet för de fast anställda, men man skulle likaväl kunna tänka sig att göra tvärtom, att man ökar skyddet för de tillfälligt anställda. Då skulle skillnaden bli mindre, då skulle tröskeln mellan grupperna också minska, men det perspektivet hör man sällan.
I dagens debattklimat låter det som han säger nästan som en politisk bomb. Han har doktorerat i år – 2020 – på de unga behovs-anställdas arbetsvillkor och säger att man kan byta perspektiv.
– Man kan också tänka utifrån ett demokratiskt perspektiv. Den största gruppen i samhället är anställda och då är det rimligt att den gruppen får större trygghet.

Behovsanställningarna kan se olika ut. Den mest otrygga (sms-anställningen) kallar han för ”nomadanställda”. De hoppar runt på flera olika arbetsplatser, vet sällan när och var de ska arbeta. Det är den otryggaste formen och den har ungefär hälften av de behovsanställda.
Och så finns det en mellangrupp som han kallar ”stående inhoppare” och det är den grupp som blir inringd till arbetsplatsen om någon är sjuk och har en relation till två eller tre arbetsplatser.
Den tryggaste formen av behovsanställning kallar han för ”informellt vikariat”, de har en informell garanti om arbete som kan vara några dagar i veckan eller heltid. Det är allmän visstid.
– Beroende på vilken typ av behovsanställning man har så ser det väldigt olika ut hur trygg man är och framförallt hur man kan planera sitt liv. Jag menar om man vet ungefär hur man ska jobba så blir det lättare att planera det sociala livet men om du inte alls vet det så skapar det en situation som är väldigt svår, du vet inte när du kan umgås med din familj, när du kan umgås med dina vänner, för du måste ständigt vara redo att hoppa in och arbeta.

Vilken form av anställning en person har beror väldigt mycket på klassbakgrund. Det är nästan uteslutande i arbetarklassyrken som man är behovsanställd. 80 procent av alla behovsanställda kommer från arbetarklassen.
– Men i Las-utredningen handlar det inte om hur man ska kunna öka deras trygghet. Utan det är åt andra hållet. Det är lite anmärkningsvärt. Det stora flertalet är ju anställda. Deras perspektiv hamnar helt utanför. Utgångspunkten har varit hur man ska göra det lättare för arbetsgivaren att anställa och säga upp. 

Relaterade artiklar