Petra Sjöström sist på bageriet

Nr 11/2019

I soffan utanför kontoret på Hägges bageri i Själevad sitter Petra Sjöström och funderar över vad hon ska göra i framtiden. Hon är sist kvar. I den nedlagda fabriken håller maskinerna på att monteras ner för att skeppas till Sydafrika.
Det är i slutet av september och det har nu gått ett år sedan beskedet om nedläggning kom. Det var inte helt oväntat.
För nio år sedan köptes Hägges av Switsbake som är en del av den danska Givesco-koncernen med produktion och försäljning på många platser i Europa. Några av Hägges produkter hade redan flyttats till Malmköping och till Danmark. Hela kapaciteten i den stora fabriken utanför Örnsköldsvik har inte använts på senare år.
Men det var ändå en vändpunkt. Petra har jobbat på fabriken i 20 år, började sommarjobba som 16-åring och har trivts bra, fått möjlighet att utvecklas, både genom facket som klubbordförande och genom företagets egen organisation. Mot slutet var hon arbetsledare och personalkoordinator.
– Jag tycker om att hjälpa folk, men jag har ingen utbildning att falla tillbaka på. Om man ska söka jobb som har med personalfrågor att göra krävs att man är beteendevetare eller socionom. Det är långa utbildningar.
Hon har hunnit bli 42 år och vet inte om hon känner för att börja plugga.Hon skulle hellre fortsätta att jobba, men inte med samma sak. Hon har behov av att göra något nytt.
– Jag tror att många var ganska less på att jobba här, det var tungt och man kan det här, men man säger inte upp sig och söker aktivt ett nytt jobb.
Så för många tror hon, att det efter den första förvirringen när beskedet kom, blev en nystart. De var 33 kollektivare och två tjänstemän.

I Örnsköldsvik finns jobb inom industri och sjukvård. Många arbetskompisar, kanske en tredjedel, har fått jobb inom vården och även fått möjlighet att utbilda sig till undersköterska.
Själv är hon inte riktigt sugen på det. Hon kan tänka sig att fortsätta inom livsmedelsindustrin, men då på ett företag med framtidsutsikter och som arbetsledare eller tjänsteman, inte fortsätta på golvet, eftersom det sliter så hårt på kroppen. Hon vill inte hoppa på första bästa jobb utan ska låta det ta sin tid och försöka hitta något som hon är intresserad av. Det är därför hon är sist kvar.
– Jag håller koll på några sydafrikaner som är här för att montera ner en ugn, mjölsilos och packmaskin som de har köpt. Jag skulle ha slutat i april, men det blev förlängt till den sista juni. Vi var två som var kvar.
Under sommaren trodde hon att det var slutjobbat, hon var ledig, men så ringde den gamla platschefen och frågade om hon kunde ställa upp och jobba några veckor till medan fabriken tömdes.

Det är därför hon är här i september. Vi går runt och tittar på röran av maskiner och transportband. Det finns till och med brända muffins kvar i en av ugnarna. Sydafrikanerna ska lasta in ugnen i två containrar och skeppa den runt halva jordklotet till sitt land, där de har ett industribageri.
– Det här med nedmontering och försäljning av gamla maskiner är märkligt. Olika intressenter har varit här och tittat och dokumenterat. Min uppgift är att hålla ordning och se att det går rätt till.

Det är klart att det är en sorglig syn för den som varit med när fabriken gick för full fart. Allt nedlagt arbete som bara går upp i rök. Hon jobbade i paketeringen på punchrullelinjen som var en av de mest automatiserade. Hela linjen med roboten har körts iväg till Malmköping, där Switsbakes andra fabrik ligger. Men fortfarande står det Hägges på förpackningen.
– Det känns underligt. Paketeringsroboten var avancerad. Blev det något fel ringde jag en kille i Danmark och då fanns det kameror i roboten som han använde för att se felen som jag beskrev i telefonen.
Att tala danska var inte det lättaste och inte heller engelska när det kommer till facktermer. Efter ett tag lärde hon sig maskinen och kunde ställa in den vid sortbyten.
– Det var ju min maskin som jag var ansvarig för. Det var roligt att få den att fungera och sedan instruera andra.

• Man brukar tala om betydelsen av dokumentation av vad man kan när man söker ett nytt jobb?
– Nej, någon sådan gjorde vi aldrig. Det var bara arbetskamraterna som visste om någon var särskilt duktig och kunde gå in och programmera maskinen. Man är bra på olika saker och så hjälps man åt.
Hon konstaterar att det inte går att bygga bort människor helt och hållet.
– Roboten ser ju inte om en punchrulle är ful. Det såg vi och då sorterade vi bort den. Roboten ser inte det utan fortsätter bara att plocka i förpackningar.

• Vad tänker du om robotiseringen?
– När jag började var vi 60 anställda och innan nedläggningen var vi 33 personer. Nästan en halvering. Från arbetsmiljösynpunkt har det varit bra med robotar, det vill säga om de fungerar och om man slipper flänga runt och kontrollera dem. Då blir det mer och mer ett övervakningsarbete.