[Ur nummer: 02/2004] Under Suhartotiden skickade regimen polis och militär på fackliga aktivister. Nu har klimatet blivit bättre, men arbetsgivarna utgör fortfarande ett problem, speciellt när en ny fackförening ska etableras. I en liten bruksort som Djatiroto står även polisen på ledningens sida.
IUF-projektets samordnare Hemasari Dharmabumi berättar att hon har förföljts och känt sig hotad flera gånger när hon kommit dit för att ordna möten och utbildningar:
– En natt kom poliser och väckte oss mitt i natten. De hotade att eliminera mig och sa att ingen skulle märka om jag försvann. Jag tror att de var lejda av ledningen för sockerbruket.
– Men jag tog det lugnt. Inte för att jag är särskilt modig av mig, men jag litade på att arbetarna här skulle skydda mig.

När hon började jobba heltid med projektet för fyra år sedan existerade ingen av de fackföreningar som nu får stöd. Fram till i dag har ungefär tio fackföreningar bildats inom livsmedelsindustrin, hotell- och restaurangsektorn och på plantagerna. Tillsammans har de drygt 30 000 medlemmar, 30 000 låter inte mycket i ett land med över 200 miljoner invånare. Å andra sidan är potentialen enorm. Och någonstans måste man ju börja.
Det finns andra fackföreningar i Indonesien, men de svenska förbund som ingår i IUF har valt att stödja uppbyggandet av helt nya och oberoende fack. Den stora skillnaden är att de som stöds av projektet arbetar nerifrån och upp.
– Genom att utbilda medlemmarna lokalt och satsa på unga ledare försöker vi bilda framtidens fackföreningar, säger Hemasari.
Projektet organiserar nio olika utbildningsprogram, bland annat facklig grundkurs, kollektivavtal, jämställdhet, facklig administration, information och globalisering.

– Jag hoppas verkligen att vi kan få fortsatt stöd. Min dröm är att vi om sex till tio år ska ha bildat det största nationella förbundet inom livsmedelssektorn, säger Hemasari.