Ikea:s korv med bröd, den för fem kronor, som nästan alla svenskar käkat på vägen hem från varuhuset, görs på Lindvalls Chark i Strömsnäsbruk i södra Småland.

[Ur nummer: 11/2004] När man kommer hit tänker man att det här är förmodligen framtidens charkfabrik. Det är så här den kommer att se ut, det är sådana här anläggningar som kommer att finnas kvar efter alla nedläggningar.
Och det är inte någon obehaglig tanke för det ser bra ut, ljust och rymligt, nya maskiner och få tunga lyft. De gör riktigt goda korvar och de har fått pris för Rishultskorven, som är en utveckling av isterbandet.
Men det finns en hake och den är mer eller mindre besvärlig beroende på vad dess orsak är: Endast en tredjedel av de drygt 30 anställda är med i facket.
Kan det vara så att det inte finns något riktigt behov av facket, när företaget går bra och ledningen anstränger sig för att skapa en bra relation till de anställda? 
Mårten Carlsson håller inte med om det. Han är fackligt kontaktombud och skyddsombud sedan fem år tillbaka på Lindvalls och han försöker på ett lågmält och ihärdigt sätt dra igång verksamhet, få med arbetskamraterna och starta en fackklubb.
– Men vi behöver vara fler som är intresserade, säger han.

Nya kunder efter matkedjorna
Vi sitter på en lunchrestaurang mittemot fabriken och äter Lindvalls isterband.
När handelskedjorna mot slutet av 90-talet satte press på sina leverantörer och sänkte priserna, kunde det familjeägda Lindvalls fortsätta att utvecklas genom att vända sig till andra kunder. Först var det Ikea som började sälja deras korvar som snabbmat och sedan kom Shell-mackarna och nu gör också Seven eleven-butikerna det. Dessa kunder har blivit långt mer betydelsefulla än handeln, och det har skapat lönsamhet och gjort det möjligt att investera och bygga nytt längs med E4:an.

Informerar och reder ut problem
På Lindvalls är inte problemet att arbetsgivaren är taskig, utan tvärtom, att han nästan är för schysst. Han informerar, reder ut problem, betalar löner över avtalet och uppträder på det hela taget vettigt. Varför ska man då som anställd vara med i facket?
  Det finns många givna svar på det, bland annat att saker kan bli ännu bättre. Lönen är ganska bra men kunde vara högre. Snittet ligger på 95 kronor i timmen plus bonus på 10-15 kronor i timmen, vilket ger en timlön på 105 kronor.
  Och saker kan faktiskt bli sämre och då står man där, med byxorna nere utan någon att vända sig till.
  Argumenten är många och Mårten Carlsson påpekar att de utgående löneökningarna inte kommer av sig självt, utan är resultatet av de förhandlingar som fackförbundet fört.
  Han menar att den som inte betalat fackavgift egentligen inte borde få del av de löneökningar som förhandlas fram.
– De har ju inte betalat något för det, menar han. De åker ju bara snålskjuts.
Snart ska några ”uppsökare” från Livs avd 2 Helsingborg komma och tala om medlemskapets betydelse och han hoppas det ska leda till att fler går med. Alla anställda på Lindvalls, även de oorganiserade, har fått ett brev från avdelningen som berättar om det kommande besöket och syftet med det.
Det finns, enligt Mårten Carlsson, inte något pyrande missnöje, utan man är i allmänhet ganska nöjd med arbetsvillkoren och den som inte är det kan ta upp sina synpunkter direkt med någon av ägarbröderna. Då brukar det lösa sig.
Arbetstiderna då? Här finns det ofta missnöje, men inte på Lindvalls. De flesta jobbar 06.00-16.15 varje dag utom varannan fredag då de är lediga. De jobbar in den lediga dagen. På fredagar är det inte någon produktion utan bara paketering och städning.
– Varannan helg är vi långlediga, säger Mårten. Då hinner man med något extra.
Han bor i en villa i närheten och ägnar sina lediga tid åt att sköta den.
Dessutom spelar han boccia inom handikappidrotten och är duktig på det. Han kom tvåa i Sverige individuellt och även tvåa i lag i år.

Olika synpunkter på facket
En rundvandring i fabriken ger lite olika synpunkter på det här med fackligt medlemskap. Ingen vill säga att den inte vill gå med i facket.
Vid en maskin som i en väldig fart skalar av skinnet på prinskorvar står Mattias Johansson och han säger att han tänkt gå med, men inte riktigt vetat hur, men nu ska han göra det.
Han skulle också kunna tänka sig att gå en facklig grundutbildning.
Igor Jankovic, som knyter korvar, tycker att fackavgiften är för dyr. Just nu är han ensam familjeförsörjare och menar att det är mycket pengar, men han säger att om han fortsätter att jobba på företaget ska han gå med.
Och de andra, de som betalar sin fackavgift och är med, borde inte de kunna bilda en klubb så att det blev lite mer fart på rekryteringen och klubbmöten kunde ordnas och de kunde driva egna frågor?
Marika Heiskanen konstaterar att det är svårt.
– Vi får redan bra information av cheferna. Vi har tisdagsmöten då de berättar vad som är på gång. Man kan säga vad man tycker och tänker utan att det blir något tjafs för det. Och man vet vad de andra avdelningarna gör.
Dessutom tycker hon att mål&medel bara skriver om en massa elände. Det handlar för det mesta om nedläggningar, stress och dålig arbetsmiljö.
Hon vill läsa om positiva saker och goda exemplen.
Men då gäller det att hitta sådana. Och ett är kanske det företag hon själv jobbar på.
I produktionen knyter och hänger Akif Hasansphaic ”singelprins”. Riktig naturtarm används och då måste ändarna knytas för hand. Han har jobbat i sex år på Lindvalls, kommer från Bosnien, och säger att han gick med i facket första dagen.
Han saknar klubb och menar att de borde bilda en sådan, för då kan man få mer facklig information och även föra fram egna åsikter inom förbundet.
Maria Kristiansson är också med i facket men tycker att det får räcka med det; hon har småbarn och vill inte missa tiden med dom.