Soedadi och Arief ai Djamil är två livsmedelsarbetare på östra Java. Båda är muslimer och ber fem gånger om dagen. De går upp i ottan för att hinna till jobbet. De gillar sina jobb, men är missnöjda med lönen. Ändå tjänar Arief flera gånger mer än Soedadi.

[Ur nummer: 02/2004] Efter 26 år på sockerbruket tjänar Soedadi bara 600 kronor i månaden.
– Det räcker nästan inte till någonting, men jag har inget val. Som tur är gillar jag jobbet, maskiner är min favoritsysselsättning, säger han.
Soedadi arbetar i brukets bilverkstad. Lastbilarna utsätts för svåra påfrestningar när de skumpar omkring ute på sockerfälten och det finns alltid reparationsarbeten för Soedadi och hans arbetskamrater att ta itu med.

Motorcykel till jobbet
Han bor med fru och tre barn i Jember, 42 kilometer från jobbet i Djatiroto. En vanlig arbetsdag stiger han upp halv fem på morgonen, tvättar sig, dricker kaffe och ber en bön innan han sätter sig på motorcykeln och åker till jobbet.
Arbetstiden är mellan 7.00 och 16.00. Ett par gånger i veckan stannar han kvar i en av brukets övernattningslyor. Då går han till fackets lokal på kvällen och sitter och pratar.
– Vi måste kräva högre löner om våra liv ska bli bättre, säger han.
På helgerna är han hemma med familjen. Han har varken råd eller ork att göra något särskilt.
Soedadi är 51 år och har bara fyra år kvar till pension. Hans dröm är att spara ihop tillräckligt med pengar för att då kunna öppna ett stånd på marknaden och sälja kaffe.
Arief ai Djamil arbetar på labbet på Nestlé-fabriken. Han är kemist och tjänar 2600 kronor i månaden. Trots att han är placerad i högsta löneklassen är han inte nöjd.
– Det är inte särskilt mycket efter att ha jobbat här i 23 år. Men tack vare att min fru arbetar så klarar vi oss ganska bra, säger han. 
Arief bor i storstaden Surabaya och har en bussresa på två och en halv timma till jobbet på Nestlé i Pasuruan. Han går upp och ber sin första bön redan klockan fyra på morgonen.
I tolv år har han pendlat till jobbet och haft en daglig restid på fem timmar. Han har en övernattningslägenhet i Pasuruan, men för det mesta åker han hem till fru och barn även på vardagarna.
Hans fru arbetar på ett telekombolag och barnen som är 14 och 17 år går i skola i Surabaya.

Fackligt ombud
Arief är facklig ombud för de 25 anställda på labbet. Han har gått flera fackliga kurser och tycker det känns bra att tillhöra en internationell solidaritetsrörelse.  Högre lön och bättre sjukförmåner är viktiga frågor, tycker han.
På fritiden lever han ett stillsamt familjeliv, tittar på tv och lyssnar på musik. Han gillar indonesisk musik, men också hårdrock med Led Zeppelin. Hans son spelar trummor så det kanske inte alltid är sådär jättestillsamt där hemma.