Mycket manuellt arbete i detnystartade mejeriet

Den turkiska yoghurten är krämig och lätt syrad. Den kommer från Wermlands Mejeri och Janne Westberg sliter med den som om den vore hans egen.

[Ur nummer: 09/2005] Men den är inte hans. Det är inte han som har startat mejeriet. Det är inte han som kommit på idén att tillverka turkisk yoghurt och sökt upp de stora butikskedjorna för att sälja in den. Han har inte gjort något av det där som anses så nödvändigt för att det ska bli fart på ekonomin, för att det ska bli nya livsmedelsjobb, ökad tillväxt och mer utrymme för välfärdsreformer i Sverige.
Vad har han då gjort?
Janne Westberg har gått upp halv fem på morgonen efter att ha sovit halvtaskigt, stressad över att kylaggregaten ska lägga av. Det händer att han åker in på helgen för att se till dem.
Han sliter varje dag, ofta till sent på kvällen med att hålla produktionen igång, se till att det finns råvara, att det finns bakteriekultur, emballage, diskmedel, att proverna tas och att fetthalt och bakteriekulturer är de rätta. Han har bara haft en veckas semester i sommar. Han får ta ut full semester, men alla kan inte göra det på samma gång. Av rädsla för att förlora kunder vågar man inte stänga.
– Det blir så, säger han. Vi är i ett uppbyggnadsskede.

Stort ansvar
Mejeriet ligger i en liten by, som heter Nysäter, längs med E18 på vägen mot Säffle, 5 mil sydväst om Karlstad.
Janne Westberg är den som är ansvarig. Han kallas mejerichef, men det vill han inte göra någon stor affär av, är fortfarande medlem i Livs, tycker inte att det är märkvärdigt. Det verkar han ha för mycket självdistans och humor för. Någon mejerist är han inte.
– Jag dricker inte ens mjölk, säger han och skrattar. Jag har varit svetsare, kört skogsmaskin, varit televerkare, sysslat med allt möjligt. Efter att Televerket lades ned fick jag praktik här på mejeriet och när verksamheten tog fart för några år sen frågade dåvarande mejeristen om jag ville börja.
– Det är ju egentligen en väldigt enkel process, säger han.

Mognar i värme
Till yoghurtkultur tillsätts en blandning av mjölk och grädde, den pastöriseras genom uppvärmning till 90 grader. Mjölken och grädden homogeniseras, grädden slås sönder för att inte komma upp på ytan. När yoghurten kyls ner tillsätts levande bakteriekultur som sedan får stå och mogna i värme vilket får bakterierna att växa.
Några av bönderna i trakten blev vid mitten av 1990-talet trötta på den stora mejeriföreningen, Milko, och bröt sig ur för att starta något eget.
De bildade en egen förening och byggde ett nytt mejeri i Nysäter, Gillbergadalens.
Maskiner köpte de från det nedlagda Norra Dals Mejeri. Det var en stor investering på över 15 miljoner kronor. Yoghurt skulle de tillverka och allt verkade gå bra.
Det var klappat och klart fram tills avtalen med handlarna skulle undertecknas. Då blev det tvärstopp, berättar Göte Jacobsson, som var en av initiativtagarna och fortfarande är den största mjölkleverantören.
– Handelskedjorna var så rädda att binda upp sig utan att kunna sälja. De sa nej och då stod vi där utan någon att sälja till och så gick vi i konkurs.
Göte Jacobsson betonar att han inte är bitter. Hans mjölkgård hör till de stora, 150 mjölkkor. Han är glad att det ändå blev något och att mejeriet nu finns där och att det fungerar och växer.
Det var en hel del entusiastiska försök, en hel del konkurser, innan pusslet kunde läggas och gå ihop.
Bland annat var det några norrmän som försökte tappa och packa vin. Men det är glömt.
2002 kom ett importföretag från Stockholm, Laroc, ägt och drivet av första och andra generationen invandrade turkar, och satte igång produktionen av turkisk yoghurt. De samarbetade med ett stort tyskt företag, Yayla, som tillverkar och importerar etnisk mat.
Samtidigt fickmejeristen, en av initiativtagarna som hade varit med från början och byggt upp mejeriet sluta på grund av sjukdom, och Janne Westberg fick gå in och ta över ansvaret.

Ta hjälp från Karlstad
Han berättar att han inte hade några yrkeskunskaper, utan fick ta hjälp av en pensionerad mejerichef från Milko i Karlstad, Nils Olsson.
Han kom till Nysäter och visade hur det skulle gå till att göra provtagningar och lösa hygienfrågor.
Idag är de fyra fast anställda, varav alla är med i Livs. De två deltidarna på timanställningar är det däremot inte.
Det är mycket ensidigt manuellt arbete. Mejeriet befinner sig i en uppbyggnadsfas och det har medfört att det saknas maskiner. Kartonger får vikas för hand, tusentals. Locken på de stora burkarna måste också sättas på och plockas ner för hand i kartonger.
Allt det skulle behövas automatiseras.
Mer än en veckas sommarsemester har som sagt inte Janne och de andra kunnat ta.
Varför gör han då detta? Jo, det är för att vara med och skapa arbete. Det är ont om arbetstillfällen i bygden.
Hans dotter jobbar också på mejeriet och nu på sommaren jobbar sonen där tillfälligt med lättare uppgifter. Det är som ett familjeföretag.
Dessutom tycker han att det är viktigt med lokal produktion. Han berättar att en kund ringde och frågade varifrån de fick mjölken och att han då kunde svara att den kom från gårdarna intill.

För mycket transporter
– Det kändes bra, säger han.
Han tror inte att trenden med allt mer centraliserade inköp är hållbar. Det blir för avlägset och för mycket transporter.
– Ta vår ICA-affär i Nysäter, som bara ligger några hundra meter bort från mejeriet. När handlaren ska köpa vår yoghurt måste han göra det via ICA:s centrala lager i Arlöv. Vår yoghurt måste först fraktas ner till Skåne och sedan upp igen för att kunna säljas till vår ICA-butik.
De centrala inköparna är så starka att de kan förhandla fram ett mycket lägre pris. Centrala ICA är gigantiskt och en liten tillverkare har inte mycket att sätta emot.

Lunchrast vid tolv
Vid tolv är det lunchrast och arbetskamraterna konstaterar att mejeriet lyckats bra. Produktionen har ökat från 6 000 liter i veckan till 25 000 – 30 000 liter i veckan på tre år.
Att de inte kunnat ta ut mer än en veckas sommarsemester är lite surt, tycker Lennart Hildén som jobbar i blandningen, men tycker han kan förstå att det är svårt att stänga igen när det är stor efterfrågan och mejeriet fortfarande befinner sig i ett uppbyggnadsarbete.
Arbetskamraterna Ann-Christine Westberg och Liza Larzon, säger ungefär detsamma.
– Jag fick bara en veckas semester och då regnade det, konstaterade Liza.
Jobbet är annars inte så mycket att säga om. Det måste göras och en hel del skulle behöva moderniseras. Det är för mycket manuellt arbete som förstör kroppen.