Arbetarfotografen Jean Hermanson i stor utställning på Arbetets Museum

– Det är vackra bilder, säger fotografen Jean Hermanson när han betraktar sina egna bilder på utställningen med foton från 40 års fotoarbete på arbets-platser. Ska man känna dåligt samvete för det? Verkligheten var ju en annan. Det var bullrigt och skitigt.

[Ur nummer: 06/2004] – Det finns nåt djävla lutherskt drag i Sverige. Vi är rädda för det som är vackert. Som om man är rädd att tappa skärpan om det är vackert.
Utställningen heter Jean Hermanson Fotograf och Filmare och visas på Arbetets Museum i Norrköping.

Svärta och sprutande gnistor
Bilderna från gjuterierna och järnverken är grafiskt vackra; mycket svärta och sprutande gnistor. Jean Hermanson kommer från en småländsk gjutarsläkt. Han ville lyfta fram sina rötter, visa upp och vara stolt över sin bakgrund. Visa respekt för gjutarnas hantverkskunnande genom att ge av sitt eget yrkeskunnande.
Jean Hermanson har som fotograf och filmare hållit sig till samma ämne. Hans bilder från 1960- och 1970-talen visar en industrimiljö som i stort sett försvunnit. Men hans filmer från Abbas konservfabrik, ”Arbetets döttrar” och ”Yrke: Slaktare. Om slakteriarbetare” från 2001 visar att industrimiljön med hårt tempo och dålig miljö finns kvar.
– Det är en ny miljö, nya situationer, men grundstrukturen är densamma. Idag är det högre tempo och färre människor på arbetsplatserna. Det finns mindre tillfälle till social kontakt mellan arbetskamrater. Mer automatisering, mindre trivsel.
  Han började som porträttfotograf. Kopierade bilder på kungafamiljen. Steget till den rykande verkstadsmiljön var stort. 
– Man formas ju av sin tid. 1960-talets politiska strömning sa att man skulle ut och skildra vanligt folks verklighet.
– Om man är objektiv som fotograf? Nej. Man gav sig hän. Jag var upprörd över arbetsmiljön och lockades av personligheterna man mötte. Kanske gjorde det att det blev för mycket effekt. En del bilder är ju oerhört starka.
– Men jag väljer att dramatisera. Jag gör ett urval. Jag har en tendens att välja det som är starkast. Det kan man vara lite misstänksam mot. Man kan fråga sig om det alltid är relevant.

* Hur kommer det sig att du fortsatte med breda arbetsplatsskildringar när du övergick till film?
Jean Hermanson skrattar lite. Så säger han att det var det ämne han kunde.
– De som sitter på pengarna är fega. TV visste att jag kunde skildra arbetsplatser. Alltså var det lättast att få pengar till det. Jag hade fastnat i mitt ämne på gott och ont.
– Stillbilderna är mer estetiska, mer abstrakta. De är ett smalt utsnitt av en verklighet. Det blev annorlunda med filmerna.

”För negativa”
– Kvinnorna i ”Arbetets döttrar” tyckte inte särskilt mycket om filmen, säger Jean Hermanson. De tyckte att vi var för negativa. Även om de visste att det vi visade var sant.
– Vi kanske skulle ha gjort två filmer i stället, en om varje arbetsplats. Då hade vi kunnat ge en mer fullständig bild.

* Hur ser dina framtidsplaner ut?
– Jag arbetar med en bok med bilder från alla år, också sådana som inte varit publicerade tidigare. Jag hoppas att den är klar när utställningen visas hemma i Malmö sent i höst.
– Sen har jag en idé om att följa upp en bild som jag tog i Dublin för snart 40 år sedan. Det är fyra barn som leker ”följa
John”.
– Jag skulle vilja söka upp dem, visa bilden för dem och låta dem berätta om vad som hände sen i deras liv.