Bild:

Passion för cykling har Johan Ekberg haft ända sedan han var tio år och såg på teve hur Bernt Johansson tog OS-guld i linjelopp i Montreal 1976.

– Det var något med loppet som fångade mig. Framför allt slutklämmen, när han drar ifrån och klungan kommer i kapp och han svarar på det igen och sedan glider in ensam i mål, berättar Johan Ekberg.
Det var också guldloppet som fick honom att tidigt börja sommarjobba för att kunna köpa sin första racercykel. Men så mycket vägar fanns det inte att cykla på då han som barn bodde på Brännö i Göteborgs skärgård.
– Jag cyklade på de vägar som fanns. Jag satte dit en klocka och cyklade varv efter varv.
Från sjuan gick han i skola i stan. Där fanns cykelklubbar och helt andra möjligheter för den som var intresserad av att tävlingscykla.
– Men jag fann att jag inte var någon tävlingsmänniska. Jag gillade själva cyklandet, inte att slaviskt komma först. Det var inte min grej och inte det som fångade mig.

Efter nian var han skoltrött. Han gick till sjöss och jobbade en tid som kock. Genom en kompis fick han jobb i fiskhamnen i Göteborg. Där har han nu jobbat i 30 år. Han fileade fisk i många år men kunde inte fortsätta på grund av förslitningsskador. Idag ansvarar han istället för logistiken på Leröys.
– Jag har koll på alla transporter, att de får rätt grejer på rätt turer. Det gör jag hela dagarna. Det är mycket att hålla i huvudet.
Han har precis jobbat klart för dagen. Vi sitter nu en trappa upp i fiskfabrikens konferensrum. Det är en solig sommardag och vattnet glittrar utanför.
Även om han inte ville tävla så har intresset för cykling följt honom. När han var 25 år tog han upp cyklandet på allvar igen.
– Min svåger hade en tävlingscykel som bara stod. Den fick jag och jag fixade till den. Så började jag cykla igen.
Nu gjorde han det fullt ut. Tillsammans med ett gäng kompisar tränade han för att pressa ner tiden i de cykellopp som de ställde upp i. Han blev helt uppslukad av att det skulle gå så fort som möjligt.
– Första gången jag cyklade Vätternrundan som är på 30 mil så tog det 14 timmar. När jag var som bäst var jag nere på 10 timmar.
Men ett medfött hjärtfel som gav sig till känna satte stopp för detta. Läkaren avrådde honom från att pressa sig och cykla långa sträckor.
– Vi kom överens om att jag bara skulle cykla kortare sträckor framöver.
Han säger att det inte gör så mycket, att det inte känns som någon större förlust.
– Cyklingen ger mig så mycket ändå. När jag nyligen gick in i väggen blev cyklingen min terapi. Jag tog en sväng på 10-15 mil på helgen och var som en helt annan människa när jag kom hem. Varje gång min fru såg tendenser att jag inte mådde bra sade hon till mig att gå ut och cykla.

Det har med andra ord blivit en hel del cyklande även om han inte längre ställer upp i några cykellopp. Han har lagt ner en hel del pengar och energi på själva cykeln som är av märket Bianchi.
– Du kan köpa en cykel för några tusenlappar och klara dig bra. Men vill du gå vidare finns det inget tak för hur mycket pengar man kan lägga ner. Min cykel kostar 50 000 kronor med allt jag kostat på den.
Han har cykeln på väggen hemma i lägenheten. En sådan dyrgrip kan man inte ha i ett cykelförråd. Det italienska cykelmärket fastnade han tidigt för. Han har till och med låtit tatuera det på armen.
– När jag började cykla var det ett stort märke. Idag finns en uppsjö men det fanns inte då. Det fanns bara ett fåtal märken, bland dem fanns Bianchi. Det var ”the shit”.

Han konstaterar att cykling blivit väldigt populärt de senaste åren. Det finns många cykelklubbar och många som gillar att cykla.
– Jag har träffat gamla kompisar som börjat cykla. De är lika besatta som jag, nästan ännu mer besatta.
Det vill inte säga lite. Han tillhör dem som slaviskt följer de stora cykelloppen som Tour de France på TV. Han erkänner att det till och med gått så långt att han monterat cykeln så att han kunnat cykla och titta på loppet på TV samtidigt.
– Jag vet, det låter inte klokt. Min fru tycker inte det heller, hon bara skakar på huvudet åt mig.