Bild:

”Jag har alltid tyckt om att vistas på kyrkogårdar”

Ewa Gustavsson älskade sitt jobb och ville verkligen jobba kvar på fabriken tills pension. Det blev dock inte som hon tänkt sig. En dag blev hon alldeles blockerad av trötthet.

[Ur nummer: 10/2005] I tre år gick hon sjukskriven innan hon kände sig redo att åter börja arbeta. Men till sin forna arbetsplats, Domstein Enghav i Kungshamn, kunde hon inte gå utan att bli sjuk igen av alla krav. Att det inte bara handlade om företagets krav, utan också om hennes egna gjorde inte saken bättre. Hon kunde inte fortsätta på det sättet.
Tillsammans med försäkringskassan kom hon fram till att hon borde pröva ett utomhusjobb. Det kanske kunde vara en lösning.
– Jag har alltid tyckt om att vistas på kyrkogårdar. Jag blev därför väldigt glad när jag fick beskedet att jag var välkommen att arbetsträna i min hemförsamling.
Hon har nu jobbat halvtid som kyrkogårdsarbetare i snart ett år.
– Det är en befrielse att få jobba ute. Det passar mig verkligen perfekt. Jag håller nu tummarna för att det blir en fortsättning. Det är inte klart än.

Klarar inte stress
Vi har slagit oss ner på en av parkbänkarna på Vägga kyrkogård, en av fyra kyrkogårdar som ingår i Kungshamns pastorat. Vi blickar ut över gravstenarna. Här är just nu inga besökare. Det är påfallande fridfullt och tyst. Det är just det som Ewa Gustavsson uppskattar.
– Den rofyllda stämningen gör mig gott. Här kan jag gå i mina egna tankar utan att det påverkar mitt arbete. Ett återkommande krav på dagens arbetsmarknad är annars att man är stresstålig och flexibel. Det har jag tyvärr svårt att klara av.
Alla former av trädgårdsarbete ingår i hennes sysslor. Hon krattar grus, klipper gräs, planterar blommor och rensar ogräs. Det är ett ganska så fysiskt jobb, men det har hon inget emot, tvärtom.
– Min kropp är det inget fel på. Det är i mitt huvud som problemen sitter. Att jobba ute i naturen passar mig bra. Den går inte att styra eller få kontroll över. Visst händer det att jag försöker men då ingriper mina arbetskamrater och påpekar att det jag inte hinner den ena dagen kan jag göra nästa dag, säger hon och fortsätter:
– Det är stor skillnad mot tänkandet på fabriken. Där kunde man aldrig skjuta upp något till morgondagen. Den produktion som var planerad var man tvungen att hinna med för att kunderna skulle få sina leveranser.
Hon berättar hur hon var engagerad i sitt jobb till 110 procent. Hon var perfektionist och ytterst pedantisk. Hon var mycket fackligt aktiv. Vid sidan om det hade hon en familj som behövde henne.
Sjukdomen kom smygande. Hon plågades av ständig värk och blev allt tröttare. Hon tvingades sjukskriva sig för att orka med. Till en början jobbade hon en dag och var borta två, jobbade två och var borta tre. Jobbade tre och var borta fyra…

Försökte med halvtid
– Gick något mig emot så började jag omedelbart gråta. Det räckte med att någon sade att något krånglade så blev jag helt förtvivlad.
Det blev mer och mer outhärdligt att gå till jobbet. Hon blev efter ett tag halvtidssjukskriven men det gjorde det hela bara värre.
– Jag gick in för att göra samma sak på halvtid som jag gjort på heltid. Det gick ju inte i längden så till slut blev jag heltidssjukskriven.
Idag är svårt att se att hon varit så sjuk att hon inte kunnat arbeta på tre år. Hon ger ett mycket kraftfullt intryck, har nära till skratt och har glimten i ögat.
– Jag är en helt annan person än när jag blev sjukskriven. Då var jag omgiven av ett totalt mörker. Jag bara sov och sov. Orkade inte göra någonting. Sängen var min bästa vän.

Smärtsam insikt
Hon berättar om den långa vägen tillbaka. Det tog ett helt år innan hon insåg att det handlade om utbrändhet, eller utmattningsdepression eller psykisk stress som det ibland kallas med medicinska termer. Visst hade hon hört talas om detta, till och med hjälpt andra att söka vård men att hon själv skulle råka ut för det var för henne något helt otänkbart.
– Det var oerhört smärtsamt när jag till sist förstod att jag aldrig skulle kunna återvända till fabriken. Jag älskade verkligen mitt jobb. Jag var oerhört stolt över att kalla mig livsmedelsarbetare.