”Jag är köttnationalist”

nr 10/2019

– När det kommer till kött är jag nationalist. Det ska antingen vara vilt som jag skjutit själv eller svenskt, säger Dennis Andersson som är starkt engagerad i jakt och sportskytte.

Efter att ha tillbringat semestern på familjegården i Hjo i Västergötland, där han hjälpt till att ta in slåttern och inte att förglömma – ägnat sig åt ensamjakt – har han kommit tillbaka till jobbet i paketeringen på Fazers bageri i Umeå.
Det är höst och för Dennis Andersson betyder det fortsatt jakt. Han är aktiv i Vännäs jaktvårdsförening som har jakträttigheter på bolagsmarken (Holmens) i Västerbotten.
Men det som ändå ligger honom närmast om hjärtat är den egna ensamjakten på familjegården i Hjo.
– Då sitter jag i ett torn som jag själv byggt. Jag sitter tyst och dold i väntan på att vilt ska visa sig i skjutläge. Det är vakjakt i gryningen. Jag ser solen stiga upp, det är mycket meditativt. Det är avkopplande.

•Vad händer?
– Det är fridfullt. Jag har byggt flera torn med bra siktlinje och placering för kulfång. Jag kommer dit vid halv fem eller tjugo i fem på morgonen och sitter där till halv åtta.
Jakten började den 16 augusti. I somras sköt han bland annat en råbock, en sextaggare. Man kan säga att kött är en bonus för hans del. Det är inte köttet som han är ute efter, men bocken gav ändå 14–15 kilo.
Han har lärt sig att slakta och stycka själv. Det är viktigt att köttet får hänga och inte styckas direkt, för då blir det segt. Egentligen behöver man kylrum, men det har han inte tillgång till på gården, så han hänger upp det på en sval och hygienisk plats. Köttet får inte frysas.
– Att vara köttjägare är inte vackert, säger han med ett skratt. Det är lite bolagskänsla över det. Man ska heller inte vara troféjägare. Det har också dålig klang.

Han tror att jakten är djupt rotad i människan. Den finns där i vår reptilhjärna. Vi har varit jägare länge. Han tycker om känslan av att själv ha fällt bytet. Det är verkligen mat från jord till bord. För honom är det livskvalitet.
Jakt och vapen väcker känslor och leder till politiska ställningstaganden. Ett handlar om betesskadefrågan: hur mycket vilt ska skjutas av under året för att älg och rådjur inte ska skada skogen? Och så är det den infekterade vargfrågan som skiljer stad och land åt och sist men inte minst gängskjutningarna och terrorismen som EU vill reglera med ett vapendirektiv.

Dennis Andersson tycker att det är fel att skuldbelägga jägarna för de vapen som används i gängskjutningarna. Dessa vapen är illegala och att de finns i omlopp i samhället beror på den ökade rörligheten över gränserna.
– De kommer ofta från Balkan. För att komma åt de illegala vapnen behövs lagförslag som stärker tullens befogenheter och polisens möjligheter att bekämpa kriminaliteten. Se på Danmark. Där ger innehav av illegalt vapen sex år för vapenbrottet och ytterligare strafftid för övrig brottslighet medan det i Sverige bara ger en bråkdel upp till tre år.
Sedan 2013 har Dennis Andersson varit med och skrivit remissvar inom Jägareförbundet på den så kallade Rydheimutredningen och efter det även enskilt på bland annat EU:s vapendirektiv. Han anser att regeringssamarbetet med Miljöpartiet gjort det svårare att nå fram till de socialdemokratiska riksdagsledamöterna.
– Det är som om de inte förstår hur många människor som berörs av jakt och sportskytte. Sammanlagt rör det sig om 600 000 aktiva. Och dessa är också viktiga väljare.
Innan vi skiljs åt undrar jag hur det kom sig att han började jaga, om det var hans pappa som tog med honom.
– Nej, det var min morfar. När jag var liten följde jag med honom och jag tyckte om adrenalinpåslaget när djuren närmade sig. Även gemenskapen och det sociala tyckte jag om. Men numera föredrar jag ensamjakt i tornen för det är så meditativt.

Relaterade artiklar