Patrik gillar fabriksarbetet

– Hör på ljudet från fläktar, kvarnverk och kompressorer. Det är fabrikens ljud. Jag gillar det. Att flytta till Värmland och börja på Wasabröd var som att komma hem, säger Patrik Hedenström,
när han går över parkeringsplatsen.

Han har parkerat bilen framför den gigantiska gråblå fabriken och är på väg till eftermiddagsskiftet på Wasabröd i Filipstad och vill egentligen bara peppa sig själv och alla arbetskamrater.
– Vi gör Värmlands starkaste varumärke. Sträck på ryggen och säg det. Vad duktiga vi är!
Det finns en rädsla, menar han, för att känna den här stoltheten över arbetet och det tycker han är tråkigt.
– Jag har själv jobbat på ett bruk i 21 år, det var på ett pappersbruk som drabbades av ständiga neddragningar och jag slutade i samband med en stor, då flera hundra fick gå.

Det var på Hallsta pappersbruk norr om Norrtälje som han jobbade och Pappers fackklubb skolade honom i fackligt tänkande. Han blev kassör i klubben och förtroendevald på heltid under tre år. Fortfarande bär han Pappers ”P” som ett smycke i guldkedjan runt halsen.
– Det var ett bra jobb på bruket, bra betalt, även om det var osäkert, tungt och smutsigt, till skillnad från Wasabröd som är rent och hygieniskt, säger han.
Att ha en sådan entusiasm för fabriksarbetet är ovanligt, men den blir begriplig, när han berättar om sina erfarenheter efter pappersbruket, då han körde buss och taxi i Stockholm.
– Jag tog busskort, men det var helt hopplösa arbetsvillkor. Det fanns inte tid för pauser, inte tid att gå på toa. Vi förväntades hämta bussen från garaget på vår lediga tid för att hinna till det första stoppet och inte börja dagen med förseningar. Jag lessnade på det och sa upp mig. Det var i den vevan han läste om Bergslagskanalen.
Han googlade runt för att se var han och dåvarande sambon skulle kunna semestra. I Norrtälje, som är en skärgårdskommun norr om Stockholm, hade han en Mahognybåt, en Iversen Commodore från 1960 som de brukar ta turer med. Nu bestämde de sig för att ta båten till Värmland och åka Bergslagskanalen som är en kanal mellan Karlskoga och Filipstad. Den består av ett sjösystem som binds ihop av flera mindre kanaler och slussar. Den är 64 kilometer lång.
– Det var så fantastiskt vackert. Då bestämde vi oss för att köpa ett hus här. Dessutom kommer min släkt härifrån.
Patriks farfars morfar var läderfabrikör i Kristinehamn och långt tillbaka ägde mammans förfäder Bofors i Karlskoga under flera generationer.
– Vi sålde tvåan i Norrtälje och fick 2,8 miljoner för den och köpte ett stort hus i Lungsund, nära vattnet, men inte alldeles vid vattnet för 600 000 kronor.

Huset i Lungsund, en mexitegelvilla, har han nu totalrenoverat för pengarna från försäljningen av lägenheten. Han har byggt kök i garaget, rappat om alla väggar, lagt ekgolv och hängt upp en jättemålning av oceanångaren Titanic, målad av en konstnärskompis och där han själv finns med bland passagerarna, avbildad i busskeps, som den stolta knegare han är.
Det var 2012 som han flyttade till Värmland med dåvarande sambon. Till en början jobbade han hos Värmlandstrafik som busschaufför, vilket var ett mycket bättre chaufförsjobb än i Stockholm, men när det blev ett ledigt jobb i packen på Wasabröd 2015, där man gör Husman och Falurågrut, så tog han det. I januari ett år senare blev han fast anställd.
Mellan Lungsund och Filipstad är det 2,5 mil, men han tycker inte det är några problem att pendla. I fabriken känner han sig som hemma. Det är samma känsla på jobbet som det var på bruket i Hallsta och det tycker han om.
– Jag tror att det kommer att bli allt vanligare att de som blivit lite äldre och äger en lägenhet eller hus i en storstad säljer den och köper något på landet. Det är så mycket bättre liv man kan få. Jag kan ta båten som ligger vid en brygga ett par hundra meter från huset och åka ut på sjöarna runt Storfors.