Skrika i kylskåpet hjälper inte

nr 9/2022

Vaman Doski vill vara med och påverka och göra skillnad, vilket fått honom att engagera sig fackligt. Foto: Bertil Janson

Han lever med livsmedel i stort sett dygnet runt och vet definitivt vilken doft han föredrar: mejeriets ost eller bageriets tunnbröd. Han vet också vad som krävs för att förändra en arbetsplats.

– Det hjälper inte att stå inne i kylskåpet och skrika, säger Vaman Doski.

Tre saker utmärker Vaman Doski, till vardags processoperatör på Norrmejeriers ostlager i Umeå. Han är först och främst livsmedelsarbetare för hela slanten, både på arbetet och fritiden. Han älskar också att prata och ”socialisera sig”, samtidigt som han hatar orättvisor, vilket fått honom att engagera sig fackligt. Han har dessutom kurdiska rötter. På 90-talet flydde hans föräldrar från krig och oroligheter i norra irakiska delen av Kurdistan. Vaman Doski är född och uppvuxen i Sverige, men med närhet till den kurdiska kulturen, både språket och matlagningen.

– Det har gett mig ett bredare perspektiv på saker och ting, säger han.

Där har vi Vaman Doski, kanske inte i en ostförpackning, men i alla fall i snabb sammanfattning.

För drygt tre år sedan började han på Norrmejerier. Här har han betat av flera olika processavdelningar för att till slut landa i
ostlagret. Tillsammans med ett tjugotal kollegor hanterar han jättelika mängder ost i en lokal som är lika stor som ett par fotbollsplaner. Det som behandlas är de 15 kilo tunga ostbitarna som i stadig takt kommer på transportband från ysteriet in till lagret. Avancerade datorprogram och stora skärmar är viktiga arbetsverktyg, men också traverser, truckar och robotar. 

Det bästa med jobbet tycker han är kollegorna.

– På vår avdelning är det väldigt familjärt, och en bra jargong. Det är viktigt, eftersom jobbet i sig är ganska enformigt. Vi gör ju i stort sett samma sak varje dag.

Att hitta saker att göra på fritiden är inget problem, särskilt inte sedan pappan för några år sedan startade Lavash-bageriet i Vindeln några mil väster om Umeå. Dit åker Vaman Doski så ofta han kan för att hjälpa till. 

I bageriet bakas ett slags tunnbröd som är vanlig i mellanöstern, Polen, Ukraina och Ryssland. Eftersom det är ett familjeföretag hjälper även mamman och syskonen till när de kan. I det lilla men industriellt organiserade bageriet har bakmaskinen, inköpt för några år sedan i Ukraina, en nyckelroll.

– Den har hög kapacitet och kan producera tunnbröd i ganska hög fart. Man kan jämföra med större företag som Polarbröd eller Skogaholm, som gör samma sak, fast i större format. Vi är ju mindre, men det är samma princip.

Fritidssysslan är med andra ord ganska lik arbetet som processoperatör på mejeriet. Den extra kryddan är att maskinskötandet i bageriet sker tillsammans med nära och kära, för familjens bästa. Tunnbrödet säljs sedan i butiker i Umeå med omnejd.

På frågan var det luktar bäst, i ostlagret eller bageriet, svarar Vaman Doski utan minsta tvekan:

– Doften av nybakat bröd är ungefär tio gånger godare! 

Han är en social själ som älskar att prata med människor, diskutera och ”byta tankar”. Samtidigt hatar han orättvisor – och då främst när någon blir berövad sina rättigheter. Han tror att det var den kombinationen som fick honom att kontakta valberedningen i lokala klubben och anmäla sitt intresse. 

– Jag vill vara med och påverka och göra skillnad. Under tiden jag jobbat här har jag lagt märke till att det finns en hel del att engagera sig i för att uppnå en förbättring på arbetsplatsen.

För drygt ett år sedan blev han förtroendevald som styrelseledamot. Han är numera också ungdoms- och rehabombud. 

En särskild talang verkar han ha att ”omvända” kollegor som är skeptiska mot facket och mest tycker att medlemsavgiften är för hög. Receptet består av kunskap, samtal och information. På så sätt har han fått några på arbetsplatsen att tänka om.

– De som är mest kritiska är de som det är roligast att upplysa om hur viktigt det fackliga arbetet är.

Några har sedan fått förtroendeuppdrag som skyddsombud och valberedare.

– Det är kul att kunna visa att det går att påverka och göra sig hörd. Det hjälper inte att stå kvar inne i kylskåpet och skrika. Man måste ut och engagera sig.

BERTIL JANSON