Trivs bättre på fabriksgolvet

Nr 7-8/2022

Mona Dahlman, utbildad undersköterska, bytte arbetsplats och blev fabriksarbetare för fyra år sedan. Ett val hon inte ångrar. Foto: Privat

Efter 33 år inom den kommunala äldreomsorgen hoppade Mona Dahlman av och gick till Orklas paj- och pizzabageri i Vansbro.

– Stressen i jobbet som undersköterska var på väg att knäcka mig, säger hon.

Mona Dahlman är uppväxt i Äppelbo, som hon i dag passerar varje dag på väg mellan hemmet i Yttermalung och jobbet i Vansbro, en sträcka på tre mil.

Som 20-åring fick hon jobb som semestervikarie på ett äldreboende i Vansbro. Lite senare hamnade hon inom hemtjänsten i Yttermalung.

– Det jobbet hade jag i tio år, och det var det roligaste under hela min tid i omsorgen. Då kunde man göra det som de gamla inte själva klarade av, vilket kunde vara allt från att baka till att bära in ved. Framför allt hade man tid. Det går inte idag. Nu är hemtjänstpersonalen klockad, de loggar in och har en kvart på sig att kolla så att Asta har kommit upp ur sängen. 

Efter jobbet i hemtjänsten utbildade sig Mona Dahlman till undersköterska och fick jobb på ett äldreboende, där hon också stannade i runt tio år. Därefter fick hon en tjänst på ett korttidsboende – och där började arbetsvillkoren och förutsättningarna så småningom tära på henne.

– Det var jobbigt både för de äldre som skulle vara där och för oss i personalen. Vi tog hand om människor med väldigt varierande behov, dementa och rehabpatienter. Det är svårt att blanda människor med så olika behov på samma ställe. I samma veva lade man ner ett demensboende och alla hamnade hos oss. Det var akuta situationer där de inte kunde ta hand om sig själva och väntade på nytt boende.

Mona Dahlman berättar det gjordes flera förändringar av organisationen, och att allt mer tid gick åt till dokumentation.

– Man hann inte göra det man skulle vilja göra – gå ut på promenad med någon eller gå ut och fika. Det fanns inte möjligheter. Jag var nog nära att gå in i väggen då.

Mest stressigt var det på kvällarna. 

– Vi var två personer på 14 – 15 boende och många behövde hjälp hela tiden. Ibland kunde jag komma hem från ett stressigt skift och börja fundera om jag hade gjort allt – hade alla fått sin medicin, kom jag ihåg allt jag skulle göra? Och det var väldigt påfrestande.

Till slut bestämde hon sig för att hon var tvungen att byta jobb. Via släktingar och kontakter fick hon nys om att Orkla var på väg att ta in personal.

Mona Dahlman trivs bra på fabriksgolvet efter fyra år. Hon är med i Livs, är skyddsombud och sitter i klubbstyrelsen och tycker att det fackliga jobbet är viktigt.

– Jag var med i Kommunal när jag jobbade inom äldrevården, men var inte fackligt aktiv då. Det känns naturligare här – det är lite tajtare, vi har en egen klubb och styrelse på jobbet, allt i samma hus. Så var det inte inom omsorgen, säger hon. 

Numera tar hon inte heller med sig arbetet hem.

– Jobbet på fabriken kan naturligtvis också vara stressigt. Men man kan tänka att det är faktiskt bara pizza och paj, det är ingen som dör om jag tappar en paj på golvet. Och det är en stor skillnad.

Det hon kan sakna med sitt tidigare jobb är patientkontakten.

– Det var väldigt många trevliga stunder också. Tyvärr vägde det inte upp det faktum att jag till slut kände mig otillräcklig.

Hemma i Yttermalung har Mona Dahlman skogen utanför ytterdörren. Ny energi får hon av promenader med ettåriga smålandsstövaren Siri, av att pyssla med växthuset och att sjunga i en kör, en kombinerad hembygds- och kyrkokör med en bred repertoar.

– Det har varit ett långt uppehåll med kören under pandemin, så jag hoppas vi kommer i gång snart igen. Det är verkligen ett fantastiskt sätt att få ladda batterierna. Jag kan vara helt slut efter jobbet, men att då ta sig till en repetition och sjunga gör att jag kommer hem med helt ny energi.

Relaterade artiklar