Ulrika älskar alla sina kaniner

Nr 10/2018

– Alice är en avelshona som jag har extra kärlek till, henne skulle jag inte kunna äta upp, säger Ulrika Bäckström, och konstaterar att hon behöver hålla lite avstånd till dem som till slut ska bli mat.
Kaninerna är verkligen söta med sina tjocka pälsar, sina känsliga nosar och stora nyfikenhet. När man tar steget in i kaningården som Ulrika Bäckström byggt själv på tomten utanför Rättvik är de runt fötterna.
Hon tar upp Alice, den stora avelshonan och håller henne i famnen så att jag får hälsa på henne.
– Jag har alltid älskat kaniner så länge jag kan minnas, säger hon. Min första kanin fick jag när jag var sex år.

Hon växte inte upp på landet utan i en villa med kaninerna utomhus i en hage runt lekstugan, där kunde de gräva och röra sig fritt.
Kelkaninerna som väger omkring två kilo har hon haft länge, men förra året tyckte hon att det skulle vara kul med lite större kaniner och hon började titta på Facebook efter uppfödare. Stora kaniner har man för att föda upp till mat. De är köttkaniner.
– Jag tänkte att det kunde vara ett sätt att kombinera mitt djurintresse med att bli mer självförsörjande. Jag vill leva på ett hållbart sätt.
Saken är nämligen den att kaninkött är en klimatsmart proteinkälla. Enligt Sveriges Lantbruksuniversitet som jämfört olika djurslags klimatpåverkan kan kanin mycket väl bli framtidens mat.
– Jag har lagt ner många timmar och många tårar på bygget av kaningården, säger hon och sätter ner Alice i hennes bur.
Eftersom kaniner tycker om att gräva har hon lagt hönsnät i botten och därpå har hon lagt jord och sedan har hon byggt en grund och satt stolpar och spikat på plank. På vintern är kaninerna i sina burar, där de har spån, hö och halm som isolerar och gör att de med sin tjocka päls kan hålla värmen.
Utan problem klarar de 20 minusgrader. Just nu har hon 34 kaniner. De äter hö och pellets. Hon har fått hö gratis från en granne, men i framtiden behöver hon köpa från annat håll. Hon räknar med att behöva 250–300 kilo på vintern.

Bygget av kaningården var väldigt dyrt och det kostar att köpa vuxendjuren för avel och pellets kostar också omkring 800 kronor i månaden.
– Nej det går inte med plus, men jag tycker om kaniner, både att kela med och att äta.
Hon menar att det handlar om förhållningssätt. Är det köttkaniner så får man se till att man inte fäster sig så mycket vid dem, det är klart redan från början att de ska gå till slakt.
Köttkaniner är lite större, det viktiga är att de inte tar för lång tid att växa. När de är fyra månader går de till slakt, då är de tonåringar. Bra köttraser är Blå Wiener och New Zeeland Red. En kanin ger omkring 2,5 kilo kött, det smakar som kyckling och tillagas på samma sätt.

I Sverige var det vanligt att äta kanin under andra världskriget och tiden därefter, men sedan kom det bort. I Sydeuropa är kanin fortfarande en vanlig rätt på matbordet.
Att slakta kaninerna är inget problem för henne, eftersom hon är slaktare till yrket, jobbar på Ickholmens slakteri som är en del av Siljans chark.
– Jag gör det hemma, säger hon. Jag bedövar dem med bultpistol precis som på jobbet. Att klubba dem skulle jag inte kunna göra. Det tycker jag inte om.
Efter avblodningen är det inget problem att flå, två snabba snitt och så kan pälsen dras av som om den vore en strumpa.

•Är det svårt att avliva kaniner, de är ju så söta?
– Nej, inte svårare än en kalv, de är ju också söta. Allt beror på hur man ser på dem från början. Det är ju mitt yrke att slakta, det är en rutin. Att inte stressa djuret är viktigt och så gäller det att lära sig hur djuret fungerar och att lära sig djurpsykologi.

Relaterade artiklar