[Ur nummer: 06/2011] Istället för pigga sommartankar har jag denna gång grubblat över att många klagar över att de alltid är trötta. Fenomenet verkar öka, vilket inte minst medierna uppmärksammar då och då. Drabbade översköljs med goda råd i form av öronproppar, avslappningsmusik, ögonbindlar, yoga, sömnpiller med mera.
I denna flod av välmenande tips förutsätts alla jobba sju till fyra i vårt samhälle. Problematiken läggs enkelt över på individen där man ger en bild av att det i grunden är individens oförmåga att strukturera sin tillvaro på rätt sätt som är roten till bekymren. Men att villkoren i själva samhället har förändrats vill man inte gärna se. Gör man det krävs ändå anpassning av individen, inte av arbetsvillkoren eller samhället. Kedjan av faktorer jag ser är mer komplicerad än enbart det egna ansvaret.

I dag är det lyx att få jobba dagtid om du är en del av LO-kollektivet. Majoriteten löntagare jobbar sällan dag utan tvåskift, ibland treskift, och natt är inte ovanligt eller oregelbundna tider på annat sätt. Flexibilitet är nyckelordet på arbetsplatsen när vinstutdelningar prioriteras före individers bästa. Behovet av en normal dygnsrytm med nattvila som kroppen är menad för ignoreras. Det normala livspusslet med familj, vänner, träning och så vidare bidrar givetvis men jobbet är en huvudfaktor som påverkar stort.
Ingen tvivlar på att företagen tjänar på löntagares flexibilitet. Det gör det också lätt att säga att alla vinner på det eftersom företag ges vinst och anställda har jobb som dessutom ger högre lön när de ställer upp. Men slutprodukten måste revideras när samhället får ta konsekvensen och slutnotan av att sömnproblemen gör människor sjuka.

Företagen värjer sig från ansvaret och lyfter snabbt fram skiftarbetare vilka intygar och tycker att det visst går bra att jobba oregelbundna tider. Toppen, men för många kommer problemen förr eller senare. Det finns gränser för hur länge kroppen håller och orkar ställa om sömnrytmen efter schemat på jobbet.
Idag uppmanas alla mer än någonsin till eget ansvar och därför borde alla också vägra denna gränslösa flexibilitet. Individen ersätts lätt, men säger alla nej, vad händer då?
Extremt, men mitt förslag är att få till bättre möjligheter till återhämtning mellan passen och ob-ersättningar värda namnet när man jobbar.
Skiftarbeten och nattproduktion är idag universallösningen istället för som det var tänkt, som tillfälliga nödlösningar eller för att snabbare kunna investera och utvecklas. Det kan vara okej, men inte enbart för större vinstutdelningar till få när så många får betala för det i andra änden med sin hälsa.

Kan vara värt att tänka vidare kring denna problematik både i avtalsrörelsen i höst och i det dagliga arbets?miljöarbetet. Men först får vi alla passa på att njuta av vår välförtjänta semester och kanske sova lite extra. Glad sommar alla!

Lena Persson, 36 år, konservarbetare, Kungshamn.