[Ur nummer: 03/2005] Senaste gången jag närvarade vid en skolavslutning hörde jag denna rytmiska och budskapslika låt: Värda, alla är lika mycket värda, Värda, alla är lika mycket värda,
Om man är sist eller den som är först,
Råkar vara minst eller den som är störst.
Då är alla, alla lika mycket värda…
Rösterna av dessa nioåringar är fortfarande ljusa och de förstår fortfarande inte innebörden av texten. Men man lär dem rätt! Föräldrarna ser stolta ut liksom vi andra vuxna som lyssnar. Vi vuxna har också lärt oss för länge sedan att alla människor är lika mycket värda och vi säger det ofta. Så ofta att det nästan har blivit en kliché.

Samtidigt som vi vuxna njuter av den fina föreställningen känner många barn lättnad inför sommarlovet. Ombudsmän i hela landet kontaktas dagligen av dem som har blivit diskriminerade, trakasserade och kränkta i skolan. Utsatta barn och ungdomar ger en bild av en skola som ligger långt ifrån den jämlika, rättvisa och demokratiska skola som vi vill ha. Numera har alla skolor någon slags mobbningsstrategi och föräldrarna skall regelbundet ”ta del” av programmet. Men om vi nu lär nästa generationer att alla vi är lika mycket värda, att man skall respektera varandra, att man inte skall utsätta andra för olust… om vi gör allt det, hur kan det bli så fel i verkligheten?

Jag tror att vi alla mer eller mindre har blivit egocentriska och lite nonchalanta när det gäller det kollektiva ansvaret. Informationen om mobbningen (i form av en A-4 sida) försvinner för snabbt bland lästa dagstidningar.
Vilka signaler ger vi till kommande generationer med våra beteende, förutom alla fraser vi är beredda att upprepa om och om igen? Hur ser det ut på våra arbetsplatser, generellt i samhället idag? Människor möts och människor värderar varandra. Människor behandlar varandra på olika sätt beroende av kön, sexuell läggning, ursprung, status/titel, materiella tillgångar, social kompetens, utseende, familjeförhållande, presentationsförmåga och så vidare… Vi säger att allt detta inte är kopplat till något värde, men i praktiken leder detta till komplexa problem.

När vi bevittnar incidenter eller orättvisa handlingar är vi alla lika snabba att hitta en syndabock, att fördöma de skyldiga oavsett om det gäller våra grannar eller kommunala politiker, skolledningen eller helt enkelt ”samhället”. Hur ofta hör vi inte nu för tiden att något är samhällets fel? (Den meningen har också blivit kliché!) Vi får inte glömma att det är vi som utgör det kritiserade samhället, det är vi som uppfostrar våra barn och på det sättet för vidare våra värderingar. Och hur svårt det än är att erkänna så är det våra värderingar som ligger till grund för diskrimineringar av olika slag!

Alltså det är inte samhället som måste förändras utan vårt tankesätt. Vi måste ta på oss ansvaret när det gäller grundläggande etiska principer och uppfylla våra plikter som medmänniskor.
Visst låter det vackert, men för att förhindra diskrimineringar och strukturellt betingande orättvisor i samhället krävs det mycket mera av alla oss än att bara säga: ”alla är lika mycket värda”.