Hej, jag heter Aila Gustafsson och ringer från fackförbundet Livs, jag ringer för att höra hur du har det på jobbet och om du har några frågor till mig? En mening som jag sagt i telefonen flera hundra gånger dom senaste veckorna. Corona har verkligen satt samhället på prov. Många människor
i Sverige är korttidspermitterade, många företag har stängt ner sin verksamhet men vi inom livsmedelsbranschen jobbar på.
Utan oss fungerar inte Sverige, utan mat orkar man inte och utan ork kan inget göras. Vårt arbete är ovärderligt, utan mat fungerar inte ens sjukvården.
Hur bedriver vi facklig verksamhet när vi inte har möjlighet att besöka arbetsplatser? Vi ringer!

Medlemmarna är det viktigaste vi har, utan medlemmar har vi inget förbund. Även om vi inte kan göra fysiska besök, så gör vi vårt yttersta för att visa att ni är viktigast. Samtal efter samtal med den ena trevliga Livsaren efter den andra, vissa vill prata länge, andra har inte mycket att säga.
Man märker ändå att alla är så positiva till att vi hör av oss och det är så kul att höra, det blir som bränsle för att orka slå nästa nummer.
Vissa samtal fastnar och man tar med sig det som sagts en lång tid, kanske för alltid. Ett sådant samtal var när jag ringde en väldigt trevlig man som hade levt i Sverige i 30 år. Han berättade för mig att man ska vara medlem i facket, det är så otroligt viktigt. När han kom till Sverige så träffade han en man, som sa till honom att om du så bara jobbar en enda dag så ska du se till att bli medlem i facket så fort du bara kan. Något han tagit med sig och även försökt att förmedla till sina kollegor – dom förstår inte hur viktigt det är! Nej, tyvärr är det så ibland, man inser inte medlemskapets värde förens man skulle ha behövt det.
Samtal som fastnar och hänger sig kvar är även de som har drabbats av en olycka eller av annan anledning inte mår bra. Sverige 2020 med alla dessa lagar och regler, visst borde vi väl må bättre och vara tryggare än så här ute på våra arbetsplatser?

Trygghet, vi måste hjälpas åt igenom det här. Prata med våra kamrater som inte förstår hur viktigt ett medlemskap är i en situation som denna.
Vem ska föra deras talan om permitteringen plötsligt blir ett varsel? Vad ska dom leva av om det inte längre finns ett arbete att gå till?
Det är allas vår främsta uppgift som medlemmar, att se till så att även våra kamrater är medlemmar. Det är vår uppgift att värna om vårt förbund som med alla medel och efter bästa förmåga verkligen försöker värna om alla medlemmar även under rådande pandemi.
Aila Gustafsson,
anställd på Atria i Sköllersta