Dröm eller verklighet?

[Ur nummer: 12/2004] En tidig novembermorgon ringde redaktör Jan-Eric Jansson och ursäktade sig, pratade om livet, vädret och meningen med Torsken. När vi bytt filosofiska högtidligheter och ärat varandra som man äras bör så sa Jan Eric:
– Jag skulle behöva skicka ner en fotograf för att ta bilder av dig som ska pryda omslaget på mål&medels julnummer.

– Vi tror inte på tomten, sa han, men vi tror på att de vackraste och raraste ska pryda omslaget inför en storhelg som julen. Och du Kaj är vad vi behöver för att lyfta känslan inför julen.
Jag stirrade häpet i luren, sa sedan att jag åker till Bolivia nu i eftermiddag, lovade återkomma och la på.
Har ni också haft drömmar där det är svårt att veta om det händer bara i drömmen eller på riktigt?
Drömsekvensen här kommer från en domstol, längst fram som domare står en figur klädd i en hovnarrsdräkt, bredvid honom finns tre figurer, med händer för ögon, mun och öron. Hovnarren ställer sig upp och tittar förbi mig men skriker åt mig ”Du får inte vara med!”. Jag svarar att jag inte vill vara med. Hovnarren ställer sig upp och deklarerar återigen mot mig ”Du får inte vara med!” och jag svarar som förut.
Hovnarren ställer sig då på stolen och säger ”Du får inte vara med!”. Jag skakar på huvudet. Då ställer sig hovnarren på bordet och ropar triumferande ”Kommer du med så avgår jag!”.
Nu börjar jag bli orolig, det här känns obehagligt. Det måste vara en dröm, som när man springer och springer och kommer ingen vart. Jag nyper mig i armen, hårt, men Hovnarren försvinner inte. En eldskrift lyser helt plötsligt upp väggen med orden ”Makt korrumperar”.
Sådana obehagliga nära verklighetsupplevelser som de ovan beskrivna gör att jag funderar också på våra vänner fåglarna och flygplanen.

När jag damp ner på Sturup senast så var jag längst bak som vanligt, och där bak så öppnade man en trappa rakt bakåt som fälldes ner. Och medan jag stod väntandes där för nedstigning så började jag fundera på hur en flygplatsmås känner sig när den ser hur en av dessa stora metallkusiner helt plötsligt öppnar rumpan och ut går alla krypen, som förut blivit svalda, livs levande.
Hur stort obehag känner måsen av att se maten gå ut, på egna ben, där bak? Hur stort obehag skulle inte jag känna om detsamma hände mig…?
Det är många tankar som far i huvudet när man ska stiga av ett flygplan.

Hur många av er har, som jag, funderat över det flummiga fjolleriet med grön skatteväxling och detta med utsläppsrätter som man ska kunna köpa. I framtiden kanske vi kan få detsamma på våra vägar, ni som kör 70 på 90-väg kan sälja era farträtter till mig så kan jag glida runt i 200 helt legalt.
Jag har svårt att tro att något av detta skulle gynna miljön, skattepengarna man får in från skatteväxlingen går knappast till miljöarbete – utan det är nog som vanligt ett sätta att berika överhögheten genom att ta från den fattigaste delen av befolkningen.
Så något om mediernas makt och syfte.
Dokusåporna är ett tydligt mediebrus – men är det bara ren och skär underhållning eller finns det ett större syfte med det? Idag ser jag att TV kör dokusåpor och dagstidningarna skriver sida upp och sida ner om såpafolket Och folk verkar vara intresserade av detta. Men är det bara underhållning?
En underhållning som går ut på att bryta ner gemenskaper och gemensamma mål (mat, bostad, trygghet och så vidare) och få folk att applådera och gilla detta. Får man människor till att applådera åt detta på TV så dröjer det väl inte länge förrä man står där och applåderar åt att man själv blivit av med både bostad och försörjning … Vilken lycka kamrater, att få vara en i den gemenskapen!

Eftersom detta är den sista spalten för mig så vill jag önska er alla ett riktigt gott nytt 2005 och slutligen har jag ett julklappstips till er och det är en härligt tjock bok som heter kapitalet.se av Mikael Nyberg. Den finns som pocket, köp köp köp!