”Jag har besökt dessa platser om och om igen de senaste åren”

[Ur nummer: 07/2005] Idag, den nionde juni, har Örebro med omnejd haft sin första riktiga sommardag. Väldigt passande eftersom många barn och ungdomar slutar skolan just i dag.Visst låter det underbart?
Alla årstider i detta avlånga land har sin tjusning men ingenting mäter sig med en riktig fin svensk sommardag. Vi nordbor behöver sommaren, vi behöver solsken och värme kanske mer än alla andra eftersom det stora delar av året är väldigt kallt och mörkt.
Att grilla en riktigt god köttbit och äta den tillsammans med en riklig hög små runda välsmakande färskpotatisar, och en god kall sås. Ska förutsättningarna vara optimala ska det helst finnas en hoper goda vänner och kanske ett (eller flera) glas gott rött vin eller några iskalla öl.
Men sommar är så mycket mer än så, sommar är också bad, glädje, sill, snaps, hedniska fallossymboler nedstoppade i jorden, meta abborre och så vidare, och så vidare.
Men det finns en sak som mer än något annat symboliserar sommaren för mig. Det är att packa bilen full med grejer, saker som är behjälpliga när man ska tillbringa några dagar i den värsta av självpåtagen misär man kan tänka sig.
Jag minns det som i går. Jag och min dåvarande flickvän och en av våra bästa vänner tog sikte på mörka småland och Hultsfredsfestivalen en helg i augusti. Vi kom, vi såg och stora delar av sällskapet, jag och kompisen i alla fall, blev frälsta.
Sedan dess har det inte gått en sommar utan att jag kuskat runt Norden och besökt åtminstone någon musikfestival per år. Det handlade först om Hultsfred, sedan Arvika och efter det Roskilde. Jag har besökt dessa platser om och om igen de senaste åren och ofta sagt att nej, nu får det vara slut. Jag har gjort den här grejen nu. Nästa år ska jag göra något annat, kanske åka på charter som vanliga människor gör. Men när sedan sommaren kommer så står jag lik förbannat där med en festivalbiljett eller två i handen och känner att äntligen, är det dags igen.
Men jag har inte gett upp. Mina vänner, i år blir det sista Arvikafestivalen och nästa år planerar jag redan att fira Grande finale med det för mig sista Roskilde, kanske i alla fall.

Så är planerna, men bli inte jätteförvånade om ni ser mig på någon av nämnda platser iförd leriga kängor och en klädsam salongsberusning. För lova någonting i den stilen, det vågar jag inte göra.
Och varför undrar ni som inte vet, utsätter sig människan för detta? Jo, det gör jag för människorna och glädjen över att samlas några dagar för att dricka ljummen öl, umgås med gamla och nya vänner och förhoppningsvis få se ett eller annat bra band. Ingen annanstans är människor så glada och öppna. Att ryckas med i detta kollektiva glädjerus där i princip ingenting kan förstöra stämningen eftersom förhållandena är de sämsta man kan leva under i den industrialiserade delen av världen, det är att leva.
Och när ni läser detta kamrater, då är det bara några få dagar kvar innan jag beger mig till Arvika. Ha en underbar fortsättning på sommaren.