Hur mår man när man mår bra?

Nr 6/2020

Jag har haft anledning att ställa just den frågan både till mig själv, till min läkare, KBT-terapeut och psykolog. Hur vet man egentligen när man mår bra?
Hur trött kan man vara, hur bra minne har man, hur mycket ångest är ok att ha, hur ofta vaknar man på natten, hur känslig kan man vara för ljud och ljus, hur ofta gråter man, hur mycket aggression har man inombords, hur folkskygg kan man vara, är man ofta yr, kan man ha oförklarligt hög puls, kan man vara totalt orkeslös utan att man ansträngt sig… Kan man ens hävda något av ovanstående och ändå må bra? Eller var går gränsen?
Jag skulle säga att mitt liv är bra. Men kroppen och hjärnan signalerar hela tiden att något är fel. Till slut sa det stopp och jag kunde inte längre ta mig till jobbet för egen maskin.

Många är vi som hört att stress är bra i viss form. Det är med anledning av stärkta sinnen som vi kunde fly den sabeltandade tigern en gång i tiden. Det är den ”sunda” stressen som gör att vi klarar av att hantera vissa situationer i livet. Ja, på så sätt kan man hävda att det finns en sund stress. Dina sinnen stärks och du kan ta ett snabbt beslut i en plötslig situation. Men det är när stressen blir långvarig som vi får problem.
Tänk er att ständigt vara jagad av den där tigern. Hjärnan och kroppen är på helspänn dygnets alla timmar, även när du sover eller i alla fall borde sova. Stress blir till ångest och till slut kan du inte hantera mer. Det känns självklart. Man behöver inte vara legitimerad expert för att dra den slutsatsen. Till slut brister det. Ändå är vi så många som bara kör på!
Livet kretsade mer och mer kring mina prestationer på jobbet i den roll jag har. Höga förväntningar på mig själv, att alltid finnas för alla, att hjälpa och att aldrig göra ett dåligt jobb. Ha koll på lagar, avtal, processer, bygga broar, ha tålamod, vara ödmjuk, kunna säga ifrån, våga ställa krav på andra, få ihop gruppen, vara en ledare, inte göra allt själv men ändå göra allt man skall göra.

Senast jag pratade med min läkare så sa jag att jag aldrig kunde se mig själv som arbetsnarkoman. Finns det ens eller är det bara ett uttryck? Oavsett så känner jag att jag knarkar mitt jobb.
Ursäkta mitt språk. Men att titta i backspegeln och också känna hur jag agerar nu när jag är tillbaka på 25 procent så kan jag inte se det på något annat vis. Jag brinner ju så oerhört mycket för det jag gör och jag känner mig bara mer och mer övertygad om vikten av fackligt arbete. Det finns inget bättre än känslan av att hjälpa en annan människa. Antingen en enskild individ eller ett helt kollektiv. Jag menar, kan livet ha något annat syfte än att vi finns för varandra?!
Även om det är mer accepterat att prata om psykisk ohälsa idag så är det av vikt att vi också fortsätter att göra så. Att vi fackliga ser till att psykisk ohälsa finns med på den dagliga agendan. Vi får se vad framtiden har att erbjuda. Just nu försöker jag bara ta en dag i taget. 
Christoffer Westman,
förtroendevald på Carlsberg i Falkenberg