[Ur nummer: 02/2005] Mina tankar kretsar kring det ofattbara som har hänt nere i Thailand. Det finns inga ord att beskriva det med. Detta gör att man kanske får en tankeställare om att livet är kort och att det gäller att ta tillvara på varje sekund som man har med sina närmaste och sina vänner.
Jag tänkte skriva om något helt annat från början, men när det ofattbara hände tog mina tankar en helt annan vändning. Jag minns ett samtal som jag hade innan jul. Vi talade om det fackliga arbetet och vilken framtid som vi går till mötes. Vi talade också om en del problem och en del lösningar. Hela tiden återkom vi till hur viktigt det var med kamratskap.

Mina tankar har dröjt kvar vid detta med kamratskap. Ännu mer då det kan gå så fort att mista en kamrat på olika vis. Kamrater kan det vara gott om, men hur många är det som tänker på vad det ordet egentligen innebär?

Det är så lätt att säga det, men svårt att leva upp till det i dessa tider med slimmade organisationer, arbetslöshet med mera. Vi jobbar på med den fackliga rörelsen för att den skall gå framåt och betyda något för alla. Men när vi tar på oss uppdragen, tänker vi då på vilket ansvar det innebär? Många oförutsedda situationer kan uppstå under en strid och vår seger beror på vår uthållighet och solidaritet.
Då prövas om vi har förstått innebörden i ordet ”kamrat”. Besöker du möten som hålls, eller tänker du: Det klarar de nog utan att jag är med? Kanske håller du dig borta för att slippa få något uppdrag? Du vill inte visa utåt att du är deltagare i den fackliga verksamheten. Du kanske är rädd att inte sedan stå så högt i kurs hos arbetsgivaren? Vad du inte tänker på är att du genom din passivitet hjälper arbetsgivaren att trycka ner oss alla.

Ansvaret bör varken läggas på styrelsen eller på enskilda medlemmar. Det måste fördelas på alla. Alla måste hjälpas åt. Vi måste tänka på hur vi uppträder mot dem som drar lasset, om vi är sanna kamrater eller om vi smyger bakom ryggen och på fritiden låtsas vara kaxiga om än det ena och än det andra. Nu är det dags att sida vid sida våga ta samtalen ute på arbetsplatserna om facket.
Vi måste visa att vi är många och att det finns plats för många fler i rörelsen, för vi är kamrater som skall hjälpas åt, både på jobbet och på fritiden.

VÄNNER…
Är som stjärnor!
Man ser dom inte alltid
Men man vet att dom
alltid är där !!!