Detta är nu min sista Tankar i arbetet och jag vill i denna text behandla något som verkligen berör mig. Jag har den senaste tiden ställt mig frågan vad som är meningen med allt, varför är vi satta till jorden egentligen, vad är meningen med livet? Svaret som jag har kommit fram till är att meningen med livet är att vara lycklig. Det kan te sig något klyschigt men för mig som inte är religiös och tror på ett liv efter detta så är svaret ganska enkelt, gör det bästa av den stund du har på jorden.
Den direkta följdfrågan på detta blir ju självklart vad är lycka? Det är däremot en något klurigare fråga. Jag minns många olika exempel på vad några av mina gamla arbetskamrater på charken brukade prata om och sträva efter, och av respekt till deras intrigitet tänker jag inte skriva ut det, men i grunden handlar det allt som oftast om materiella ting, alltså saker som man kan köpa, eller någonstans man kan resa eller liknande.

Min inställning är att alla människor hela tiden strävar efter lycka. I Sverige har många av oss förmånen att ha tillräckligt välbetalda jobb, tack vare kollektivavtalen, att vi kan spara en slant varje månad och kanske åka på den där resan, eller köpa den där nya bilen, eller vad det nu kan handla om.
Men innebär det att resten av världen, som har lägre löner och sämre materiell standard än oss, jämt och ständigt är olycklig? Jag tror inte det. För jag har nog landat i att lycka är en kollektiv grej. Jag tror att vi är lyckliga när vi är med människor som är lyckliga i sällskap med en själv och vice versa, och andelen saker som gör en olycklig är för stunden obefintlig eller icke-existerande.
För lycka är något flyktigt, inte sant? Människor som är kroniskt sjuka, eller på andra sätt i jobbiga situationer kan ju också vara lyckliga från och till? Lycka är ju knappast ett kroniskt tillstånd utan något som kommer och går.

Så slutsatsen tror jag är att vi alla måste hitta de människor som gör oss lyckliga, hålla fast vid dessa och aldrig släppa taget, samtidigt som vi hittar de saker i livet som vi känner är värda att kämpa för, och aldrig släppa idén om dem. För ibland är inte segern vinsten, utan själva strävan efter segern är vinsten i sig. Särskilt när vi lever i ett samhälle där vi själva styr väldigt lite av våra liv, då våra dagar är fyllda med arbete för att överleva. För tänk själv om du fick bestämma vad du hade gjort på dagarna, om möjligheterna var oändliga.
I denna sista text vill jag därför avsluta med ett citat av en stor förebild till mig, Ernst Wigforss: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt, dansa, måla, sjunga, ja vad ni vill, Frihet.”
Jonathan Johansson, Tankar i arbete