Jessica Axelsson: Jag har tappat förtroendet för läkarna

Nr 3/2019

En kväll i september 2018 kom smärtan över mig, en smärta som jag haft sen jag var 14 år men denna gången blev det annorlunda och en resa inom sjukvården började, en resa som inte verkar få något slut.
Jag hade fått min ägglossning, en ägglossning som jag tycker på äldre dagar blivit lite värre för varje gång och den här gången släppte inte värken. Värken höll ett krampaktigt tag om min livmoder och mina äggstockar och jag kämpade mig igenom dagen. Jag genomled helgen och bet ihop, men på måndags morgonen ringde jag kvinnokliniken. Läkaren där konstaterade små myom och jag fick kodeintabletter att ta när det var som jobbigast. Men smärtan försvann inte och jag kunde inte fortsätta ta kodein hur länge som helst.
Jag började googla runt och fann att endometrios stämde överens med smärtorna jag hade. Värk långt ner i magen, ont i ryggen, värk som strålar ner på insidan av låren, illamående till och från, feberkänslor och känna mig allmänt sjuk, trött och hängig.

Jag ville ha svar och ett slut på den här värken som förpestade mitt liv! Vissa dagar kom jag inte upp ur sängen, haltade på jobbet eftersom varje liten vibra-
tion kändes som knivhugg i min livmoder och minsta lilla tryck över magen kändes som ett knytnävsslag.
Gick till flera olika privata gynekologer som sa att myomet jag hade var alldeles för litet för att orsaka sådan smärta och att endometrios var det inte. Jag gick till min husläkare, bytte vårdcentral, åkte upp till akuten flera gånger, så med andra ord har jag avverkat läkare på löpande band. Jag har alltså gett dem en diagnos men de har inte brytt sig om den.
Jag har mötts med tvivel, klapp på huvudet och nedlåtande blickar. Har känt mig så nedvärderad och gråtit mängder. Varje gång jag fått en ny läkare har hoppets lampa börjat lysa men snabbt släckts igen efter besöket.

Det är nu februari och jag har äntligen fått träffa en läkare på en vårdcentral som lyssnar på mig och som tar mina tankar på allvar och som har skickat en remiss för en röntgen där man förhoppningsvis kan se vad som är fel. Det verkar inte vara helt lätt att se på en röntgen, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Nästa steg är titthålsoperation.
Jag har tappat förtroendet för läkarna och vänt mig till de kvinnor som har samma problem som mig. Vissa har fått konstaterad endometrios medan vissa gissat sig till en diagnos liksom jag. Jag är med andra ord inte ensam om detta bemötande från sjukvården och många söker sig utomlands för att få hjälp då expertisen inte verkar finnas här hemma. En del kvinnor har gått i flera år med besvär men inte fått någon hjälp utan läkarna har mest tyckt att de hittat på och menar att mens gör ont. Socialstyrelsen har nu nya riktlinjer när det gäller endometrios men det är inget som jag hittills märkt av.
Jag känner min kropp, jag vet att något är fel och jag är rädd!
Jessica Axelsson, livsmedelsarbetare KLS Ugglarps, Kalmar.