Matilda Antonsson: Det är inte mig det är synd om

Nr 4/2022

När jag skriver det här sitter jag i mitt kök en torsdagskväll i början på mars. Idag har jag testat positivt för covid-19. På söndag fyller jag 25 år. Planen var att gå till frisören på fredag. Gå på representantskapets årsmöte med Socialdemokraterna på lördag. Och sedan fira min födelsedag med middag, sambo och mina bästa vänner. Idag avbokade jag allt. Men jag har svårt att känna mig ledsen över det. Det känns som ett pinsamt privilegium att vara deppig över en inställd helg. Hur fantastisk den än hade varit och hur mycket jag än sett fram emot den.

Människor säger att man ska ta hand om sig själv först och främst. För du kan inte hjälpa andra om du själv inte mår bra. Men vad väger ett inställt firande när du har ett krig i den andra vågskålen? Är det ens viktigt då? Jag tycker inte det egentligen.

Så mycket jag orkar lyssnar jag på nyheter. Läser. Tittar. Om och om igen. Ser hur byggnader bombas. Människor som sitter i trånga skyddsrum. Jag får déjà vu-känsla. Jag har sett och hört allting förut. Bara på andra platser. Andra medmänniskor på flykt. Andra maktgalna män som dirigerat bomberna och soldaterna. Det känns lite hopplöst. Som om historien aldrig kommer sluta upprepa sig. När den tanken gjort sig hörd gick något sönder inombords hos mig.

Så jag stänger av ibland. För jag orkar inte bara höra om krig, tragik och människors krossade drömmar och liv som fallit i spillror. Inte för att jag inte bryr mig. Utan tvärtom. Jag bryr mig enormt men känner att jag kan påverka för lite. Min empati faller mellan stolarna, men fallet påverkar inte mig. Det är alla människor som tvingas fly, blir fängslade när de visar motstånd, känner sig tvingade att bära vapen för att rikta dem mot någon de kanske egentligen inte vill. Jag skäms i mitt privilegium för mina händer är bundna. Min vilja att hjälpa är stor men det känns som om den inte räcker längre än till fingerspetsarna. Jag vill tro på fred och kärlek hur naivt det än låter. Det är det som rinner i mina ådror. Men i dessa lägen känner jag mig mest tom.

Så då stänger jag av. Då planerar jag ett födelsedagsfirande. Jag fyller 25 vackra vårar. Jag drömmer om att kunna påverka världen med större medel än en swish till UNHCR. Jag bokar ett bord på en mysig restaurang. Ser framför mig hur jag är omgiven av människor jag älskar och känner hur energin kommer tillbaka bara av fantasibilden. Sedan är dagdrömmen över och världen är lite mörkare igen.

Frågan jag måste ställa är; får man vara egoistisk i sin solidaritet? Kan man vara det utan att hela principen faller samman? Jag behöver vara det ibland. För att bryta ihop och sedan gå vidare. Vidare till naiviteten om godhet och hoppet att världen snart ljusnar igen. 

Matilda Antonsson

Relaterade artiklar