Någon livsare som vill ha besök?

Nr 1/2020

Jag fick frågan av Mål & Medel om att skriva om mina tankar och funderingar i vår tidning, och tackade givetvis ja till denna fina förfrågan. ”Du är först ut i januarinumret”, efter en stund ekade de orden i mitt huvud. Vad skulle jag skriva om? Vad kan vara intressant för läsarna att läsa?
Efter några varv av tänkande kom ett helt annat spår när jag väl satte mig ner för att skriva. Jag vill nog skriva om det välkomnandet som många av oss har gentemot varandra inom förbundet, bara vi vågar släppa sargen och medvetet söka oss till varandra. Vi alla behöver kanske en påminnelse om styrkan och omtänksamheten i förbundet, att den ser likadan ut oavsett vart i vårt avlånga land vi befinner oss?
Jag tänker osökt på förra sommaren när jag skulle ut på en mc-semester i vårt avlånga land, jag slängde i cybern ut frågan ”Vill någon livsare ha besök?”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig det enorma gensvar jag fick. Det slutade med att en resplan – som inte kunde hållas för fem öre – dukades upp. Med erbjudande om kost och logi längs vägen dessutom. Från Henry Larsson i söder till Lena Bergström och till och med Robert Kuusikko i norr vill jag minnas, från Sölvesborg och upp till Sundsvall öppnade förbundsmedlemmar sin famn och bjöd in. Den känslan värmer gott ska ni veta. Turen tog sig bland annat till Linköping för ett lunchställe hos en ombudsman, som förutom god mat och trevligt sällskap, gav mig bra tips på fina vägar vidare till Vansbro.

Vad vill jag ha sagt med detta då? En enkel sak, att känslan av solidaritet, samhörighet och gemenskap börjar hos mig. Vill jag sprida den känslan öppnar jag min famn, behöver jag den känslan så öppnar jag min mun. Och jag har fått bevisat för mig flera gånger nu, att förbundet finns där för oss alla. Oavsett vilka förtroendeuppdrag vi än har, är vi människor som uppskattar en varm kram, en fin gest eller ett stärkande ord. Och allt detta ges, varje gång någon av oss har modet att be om det, eller modet att ge bort det till varandra. Ju mindre vi känner personen innan, desto mer betydelsefull blir handlingen, och för mig är det ett tecken på hur väl vi mår som förbund.
Jag är övertygad om att det är sådana handlingar som för oss närmare varandra, som bygger broar och kortar ner de geografiska avstånden mellan oss.
Jag är övertygad om att det är sådana handlingar som lättare ger oss modet att lyfta luren och ringa en facklig kamrat ute i vårt avlånga land, och be om råd, diskutera en fråga, eller bara helt enkelt kolla läget. Tillsammans är vi starka, och med utsträckta händer bjuder vi in till gemenskapen.
Jens Nordwander,
livsmedelsarbetare på The Absolut Company