Offra ert blod och era inre organ…

[Ur nummer: 01/2005] Det började med ett telefonsamtal från mål&medel-Malin, jag fick en förfrågan om jag var intresserad av att medverka på tankar i arbetet-sidan under 2005. Jag som har svårt att inte sticka in mina långa fingrar där det finns en glugg kunde naturligtvis inte förmå mig att tacka nej. Vad jag inte tänkte på då var att när man ska skriva så här kan man inte riktigt gå och vänta på något att riktigt reta upp sig på innan man fattar tangentbordet. Det förväntas istället att man ska producera enligt en viss tidsplan, ve och fasa. Efter en tid av vånda och funderingar så slog det mig i alla fall vad jag ville skriva om.

Medborgare i detta avlånga land, är ni medvetna om att svenska sjukinrättningar lider en konstant brist på blod och organ? Är det verkligen vår mening att våra bröder och systrar som råkar illa ut ska behöva dö i sjuksängen för att inte tillräckligt många av oss friska människor orkar pallra oss iväg tre-fyra gånger om året och blöda lite kontrollerat?
Det tar inte mycket av er dyrbara tid, det gör heller inte nämnvärt ont. Ni får till och med en liten peng eller sak för besväret. Det finns ingen ursäkt att låta bli, de enda tänkbara orsakerna skall vara att ni inte duger till att vara blodgivare av medicinska skäl eller att ni är extremt spruträdda.
Hej riksdagen, ni ska nu få ett litet tips av mig. Vad sägs om att subventionera tandvården för blodgivare? Jag tror det skulle vara tillräcklig motivation för många som inte, ofattbart nog, uppfattar solidariteten som skäl nog.

Samma sak när det gäller organdonationer. Vad finns det att fundera på? Ni är ju döda när de börjar rota i er. Är ni beredda att ta emot organ om ni själva råkar illa ut ska ni banne mig vara beredda att ge av era egna också. Det var någon politiker som för ett tag sedan lade som förslag, att de som skulle få organ var de som anmält att de själva var beredda att ge av sina egna till donationsregistret. Det är kanske lite väl kontroversiellt men jag anser däremot att de som anmält sig borde ha förtur. Seså, kila in på www.livsviktigt.se och anmäl er bums. Se det som en försenad julklapp till era medmänniskor.
Apropå julklappar så har vi väl nu alla lite till mans genomlidit ytterligare en jul med alldeles för mycket mat, och alldeles för mycket spenderade pengar. Nu sitter vi här ett steg närmare personlig konkurs och julhandeln har antagligen återigen slagit alla tänkbara rekord. Vi är panka medan näringslivets parasiterande toppar sitter skrattandes och gnider sina fortfarande julskinkeflottiga händer i förtjusning. Vi måste förändra det här beteendet kamrater, det är bara vi som kan åstadkomma en förändring.

Nu ska jag väl försöka avsluta det här lite snyggt också. Jag gör det med att önska er alla ett gott nytt 2005! Låt oss hoppas att vi får se tillbaka på det som ett bra år med tonvis av fina minnen att se tillbaka på när vi väl summerar det.
Väl mött!

Faktaruta

Ålder: 29, mycket snart 30.
Civilstånd: Ensamstående och desperat med inneboende morbror och mjölksnoken Usama bin Sladden. Arbetslivserfarenhet: Jobbat extra på bilskrot och inom hemtjänsten innan han började på Atria Lithells i Sköllersta.
Fritidsintressen: Många. Musik, festivaler, politik, jakt, fiske, böcker.
Bästa bok/böcker: Sagan om Belgarion av David Eddings. Favoritfilm: Pulp fiction.
Musik han gärna lyssnar på: Gammal mossig svartrock och hårdare synth uppblandad med ungefär allt annat ni kan tänka er. Fields of the nephilim heter husgudarna. Tv-program: Oz
Mat han gärna stoppar i sig: Mammas leverstuvning går inte av för hackor.
I övrigt är han Djurgårdare ända in i benmärgen.