Tänka i jobbet är tjänstefel

[Ur nummer: 02/2004] Kamrater, den ålagda uppgiften just nu är att skriva om mina tankar i arbetet. Det kan ju bli svårt, ja, i det närmaste omöjligt. En motsägelse.
Om vi backar tillbaka lite, så är det inte för tänkandets skull som vi fått våra jobb. Det är inte det som arbetsgivaren betalar för när det gäller kollektiv sidan. Efter fem år i arbetet har arbetsgivaren har gett mig den monstruösa summan av 99 kronor i timmen för att ska jobba fysiskt och agera lastdjur. Hela deras arm ska kunna peka på vad och hur jag ska göra.
Och visst, det var under dom förutsättningarna jag tog jobbet. Arbetet är att stå mitt i dammande biologiskt material, som dras ner i mina lungor för att det inte finns vettiga utsug, hantera kemiska ämnen, som kan göra mig olycklig om jag slinter, lyfta 20-25 kilos säckar och lådor på ett olämpligt sätt dagarna i ända och slutligen le för annars kan man bli bortglömd i löneförhandlingarna.

Tänka är inte att tänka på. Tänka i jobbet är ett tjänstefel, helt enkelt. Det borde regleras i kollektivavtalet och vara bestraffningsbart.
Och då var det dags att skriva om vad man kan tänkas tänka i arbetet. Kan jag låta sidan vara helt tom? Skulle Herr Redaktör anse att det är ett arbete väl utfört å tjänstens vägnar? Att tanken om en helt tom sida faktiskt avspeglar tankevärlden på jobbet.
Fördelen med en helt tom sida som klorblekt stirrar på dig är att du faktiskt kan använda den själv. Inget trams med marginalanteckningar här inte, utan du kan själv välja vad du vill fylla sidan med. Precis vad som faller dig in, vad som helst mellan himmel och jord. Och har du redan varit i himlen så finns en motpol att beskriva. Och då menar jag inte din arbetsplats.
Och egentligen kamrater, vill ni verkligen läsa vad jag tänker i arbetet?

Vad tänker ni själva på om och ifall ni råkar nå den här sidan i tidningen, tittar ni på passfotot och undrar något… Undrar kanske varför en låginkomsttagare medvetet vill göra bort sig på detta sättet. Undrar ni vad det är som driver denna 99-kronor-i-timmen-person att fortsätta göra sig till åtlöje på allmän plats. Det undrar jag också.
Låt mig tjata vidare, låt er inte skrämmas av tanken på att jag tankemässigt verkligen är en 99-kronors-människa, och för att vi genom dessa tankesprång är rätt så överens om att jag inte får betalt för att tänka, och därför rimligen inte har några tankar i arbetet. Så varför läsa detta, och varför skriva detta?
Hade jag tjänat femtiotusen eller tvåhundratusen i månaden hade folk läst denna spalt. Då hade folk tänkt, där går en snubbe som är smart nog för att ta bra betalt för sitt arbete och då måste han vara värd att lyssna på (även om han är ful som stryk på passfotot). Jag brukar ofta säga; är man rik så är man snygg, och folk vill gärna vara bland snygga människor. Motsatt förhållande råder.
Någon har satt ett pris på vårt arbetet, tyvärr är det alltid sådana människor som anser att ditt arbete är mycket mindre värt än deras arbete.

Det är dom snygga människorna som bestämmer, och snyggare blir dom hela tiden – deras löner stiger alltid mer än våra. Dom blir snyggare och vi blir bara fulare och fulare. När deras pensioner vecklar ut sig landar de på en söderhavsö, under tiden så ligger våra pensioner okammade och smutsiga och hulkar under hallmattan och är en belastning i dubbel bemärkelse för samhället.
Först för att samhället tvingas betala ut dessa pengar en dag, och för det andra för att pensionen är så låg efter nästan femtio års arbetsliv att du inte kan leva på den utan tvingas söka bostadsbidrag, socialbidrag och så vidare.
Tror ni mig inte? Vänta och se. Arbetsgivarsidan önskar 1 procent i lönelyft och förläggning av arbetstid till lördagar för alla fula människor. Detta är bara en början! Men först en rejäl dusör till alla snygga så att dom får mod att försämra villkoren för alla fula.