Som ung har man en massa ofta bestämda uppfattningar om vad man inte ska och vad man ska. Mina var att inte flytta till Dalarna, inte ha en svart katt och inte jobba i en fabrik. Men allt detta har skett och i en brödfabrik har jag jobbat i 20 år. Bli fackligt förtroendevald stod väl inte heller på listan.
För mig var det en självklarhet att gå med i facket, vilket min far var noga med. ”Din trygghet” sa han. Nu som förtroendevald inser jag hur viktigt det är och hur mycket kunskap det behövs om de regler som styr på våra arbeten. Men också att vara medmänniska för sina arbetskamrater är stort och viktigt.
Att gå med i facket och kunskapen om facket brister hos våra unga! Okunskapen bland de yngre är stor och vi har halkat efter. Men loppet är inte kört för mer facklig tid och mera introduktioner ger resultat. Det har får erkännas inte fungerat hos oss. Men när vi nu fått igång det har också antalet medlemmar ökat och även engagemanget.

Facket behövs i orostider! Oro – ja förra året har varit fyllt med den varan. När pandemin slog till var vi inte alls förberedda. Smitta eller bli smittad av ett virus som är allt från dödligt till en lätt snuva. Det kändes overkligt och det tog sin tid att få det att sjunka in för vad som sker över världen. Tydligt ser man skillnaden mellan länder där man inte har de trygghetsnät som byggts upp med avtal och lagar i politiska beslut. Tack vare det kan vi leva relativt tryggt.

När saker förändras skapar det oro. Inte minst på en arbetsplats. Att då informera och ge raka besked är viktigt för de som arbetar på golvet. Lätt skapas spekulationer och rykten. Otydlig information eller ingen alls gör att den lilla människan kommer i kläm och mår dåligt, när deras situation förändras. Men som fackligt förtroendevalda kan vi jobba för att göra det bästa av situationen som medmänniskor, även där kommer våra avtalade regler och lagar till hjälp. Vi har så mycket att jobba på, men utmaningar är till för att lösas. Inget har gjort mig så glad under detta rent ut sagt skitår att så många fler i vår klubb börjat engagera sig. Tyckt till, tänkt, kritiserat och berömt. Vilket gjort att det fackliga arbetet blivit så mycket mer men också känts så lätt. När vi fick ändra våra mötesformer kom fler till tals och kunde lyfta sina tankar idéer och fler som aldrig varit på medlemsmöten dök upp då det skedde i fler uppdelade medlemsmöten.
Tyngden av medlemmar är stor! Jovars, visst är det vi som fått uppgiften att kunna avtalen eller att ta reda på hur de ska användas och hanteras. Men utan medlemmar är vi inget! Avtalen faller. För oss som sitter med ett eget Riksavtal är de ovärderliga! Det gäller att vi är i framkant. Det är bara att kämpa på och hålla ut!
Lena Bergström, bageriarbetare på Leksands Knäckebröd