Då var det dags. Mina sista publicerade tankar i vår fina medlemstidning, där jag ska försöka sy ihop den röda tråden jag haft genom det gångna året. Ni som har korsat väg med mig genom åren har säkert fått uppleva det jag försökt förmedla. Kärlek, ödmjukhet och förståelse för varandra. Jag har pratat och skrivit ur mitt hjärta, och så även här. Jag har delat med mig av mina personliga erfarenheter, en del lite djupare och mörkare än andra, med syftet att få just den personen att inte känna sig ensam med sina tankar och känslor.
Vi har ett hårdnande klimat i samhället och på våra arbetsplatser, ett klimat som sprider ett isolerande och kallt mörker runtomkring oss. Mörker och kyla bekämpas inte med ett hårdare mörker och is, det bekämpas med ljus och värme. Ljus och värme kräver energi, mörker och kyla kväver energi. Oavsett vilka åsikter vi har i olika frågor, önskar jag inget hellre än att vi ändå ser varandra, bryr oss om varandra, visar varandra kärlek genom omtänksamhet, ödmjukhet och förståelse.

Jag blev så innerligt varm när jag en dag för inte så längesen fick ett telefonsamtal från en av oss kamrater. Ett telefonsamtal som kom på grund av en av
dessa publicerade texter, om att våga sträcka ut en hand. Denna fina människa tog modet till sig att i sin mörkaste stund räcka ut sin hand inom förbundet och bad om hjälp, den handen togs emot och fick all den hjälp som behövdes. Att få detta telefonsamtal visade mig att mina ord gav mening till någon annan, jag gav och fick tillbaka.
Mina leenden, skratt och kramar har en gång varit ihåliga, fyllda med tomhet. Jag var oförmögen att se och uppskatta det som fanns runt mig, oförmögen till att tänka på den omtanke som fanns runt mig inom förbundet, om jag bara sträckte ut en hand. Istället fyllde jag den tomheten med arbete, så mycket arbete jag bara kunde och allt som hörde därtill. Bara för att fylla tomheten i bröstet.
Vi har alla människor runtomkring oss som på olika vis lever likadant så som jag en gång gjorde, det är ingenting jag önskar mina medmänniskor. Därför kände jag att nu, när chansen kom, ur olika vinklar lyfta detta med psykisk ohälsa och vad vi tillsammans kan göra.

Det kvittar hur många lagar, paragrafer eller checklistor vi har, psykisk ohälsa kan bara botas om vi har förståelse, ödmjukhet och omtanke. För varandra. Och att vi ser varandra. Personen du tycker beter sig illa, tar en sup för mycket, eller verkar vara ett fackligt ämne att satsa på för att hen jobbar så mycket eller hårt, i själva verket har en stor psykisk ohälsa och är i behov av hjälp. Ofta ser man inte det själv, utan är beroende av omgivningen för att vakna upp. Om man inte går samma väg som jag, och andra med mig. Med hjässan först, in i väggen. Tack för att jag fick ta av er tid detta året, och ett djupt tack för telefonsamtalet.  
Jens Nordwander,
livsmedesarbetare på The Absolut Company