Konservarbetare på Västkusten söker efter fackets roll i arbetet för en uthållig havsmiljö

Hållbart fiske? Ja, det är väl bra. Det är sådant som miljö­orga­­­n­i­sationer och forskare talar om. Företagen har också börjat enga­gera sig för att inte hamna i onåd hos konsumenter­na. Men hur är det med facket? Har det något bidrag att ge?
Något självklart svar på den frågan har varken Lena Persson eller Eva Karlberg, båda är anställda på Domstein som är ett av de stora fiskberedningsföretagen i Kungshamn. Eva är ordförande i Livsklubben och har jobbat i många år. Lena är tjänstledig för att gå Livs utbildning till ombudsman.
– Klart vi bryr oss om ett hållbart fiske, annars har vi inga jobb. Det hänger liksom ihop, ingen fisk, inget jobb, säger de.

Företagets frågor
Certifiering, bärkraftigt fiske, ansvarsfull resursförvaltning, miljömässig bearbetning. Allt det här är fortfarande företagets frågor som bestäms över deras huvuden. Jag frågar vad facket kan göra.
– Nej, vi kommer inte på något. Vi står i produktionen och slutför det som beslutats med den råvaran vi får i händerna. Hållbarhet är något som företagsledningen talar om, det är deras fråga. Miljötänket har vi däremot med oss och jobbar dagligen med att minska svinnet, att hålla nere energiförbrukningen när det går och att se till att sopsorteringen sker på ett sådant sätt så att allt som går att återvinna återvinns och att resten blir till ny energi.
Båda är mycket engagerade i samhället där de bor och noga med att som konsumenter göra rätt val och handla både närproducerat och ekologiskt.
Men det här med företagens hållbarhet känner de sig alltså lite mer främmande inför. De konstaterar snabbt att för dem är det svårt att från produktionsgolvet i fabriken kunna påverka företaget.

Nya jobb på gång
Arbetsmiljön för produktionspersonalen i fiskberedningsindustrin har blivit bättre med åren, men den är inte alltid första prioritet för företagen. Arbetsmiljön vägs mot andra aspekter. Det är här det fackliga arbetet kommer in i bilden, menar Eva och Lena.
Nu ska Domstein flytta över produktion från fabriken i norska Målöy till den i Kungshamn. Det blir kanske tio nya jobb.
– Hållbart fiske och miljöarbetskrav ska även vara hållbart arbetsmiljömässigt för personalen. Bra kan alltid bli bättre.
Utsikten från de stora fönstren i matsalen är melankoliskt vacker med hav och klippor. På andra sidan sundet syns färgglada trähus på Smögenbryggan, men inte så många fiskebåtar. Det finns bara ett 15-tal kvar.
Det kustnära fisket är inte lönsamt längre, men de stora beredningsföretagen, som hämtar sin råvara långt bort, påverkas inte. För­utom Domstein är det Abba Seafood och Leröy. Alla är de norskägda och alla har vuxit och blivit transnationella.

Miljöengagerad chef
På Domstein Sverige är det försäljningschefen Ulrica Wahlund som är ansvarig för det hållbara fisket. Hon har vunnit utmärkelsen Gröna fisken för sitt miljöengagemang.
När jag talade med henne i telefon inför intervjun uppmanade hon mig att titta lite extra på fångstmetoder och båtar.
En livscykelanalys av fisk som livsmedel, som gjorts av Domstein tillsammans med matforskningsinstitutet Sik och certifieringsorganet Krav, visar att den stora energiboven i kedjan är själva fisket. En trål som fylls med fisk, och blir allt tyngre ju längre den släpas, slukar mängder med båtbränsle. Det blir 53 procent mindre klimatpåverkan om man använder lin- och notfiske, och det gör Domstein.
Genom att variera storleken på krokarna och typen av agn kan man styra både art och storlek på bytet. Kravmärkt torsk och kolja fiskas på detta sätt. Makrill och sill fångas med not. Man minimerar bifångsterna, som är ett av de stora problemen. EU:s kvotsystem gör att den felfångade fisken kastas överbord. Det är ett stort resursslöseri.
Jag frågar om hon har någon uppfattning om vad facket kan bidra med och då säger hon att som försäljningschef har hon svårt att se med sådana ögon.
• Men du är med i facket?
– Ja, jag är medlem i Unionen, men jag har inte något fackligt perspektiv på hållbarhet. Jag jobbar med det som går ut mot konsumenten. För mig handlar det om att ta fram produkter ihop med Krav och MSC för att ge konsumenterna möjlighet att välja ett hållbart fiske.
Jag har förberett mig genom att läsa om Domsteins hållpunkter för Miljöanpassad beredning och fastnat för två som handlar om jobben. Den ena säger att all produktion och packning ska ske i Norge och Sverige och den andra talar om syftet som är att bidra till att säkra bosättning och sysselsättning längs med kusten i de två länderna.
– Det låter bra, säger jag.
– Nja, säger hon. Det gäller bara delvis. Vi ska sluta med filetering vid vår fabrik i Målöy i Norge och flytta produktionen till Litauen och Sverige. Det är tyvärr nödvändigt. Den norska fileteringsanläggningen har gått med förlust i tio år.
• Vad händer då med er hållbarhetsanalys som ni gjort med Krav och Sik?
– Vi håller på att räkna på den. Det är inte säkert att det blir någon skillnad eftersom fisken kommer att fraktas med båt och den litauiska fabriken har ett bättre utbyte än den norska.
• Äger ni fabriken i Litauen?
– Vi samarbetar med den fabriken, äger den inte.
• Finns det någon fackförening?
– Ja, det gör det. De är fackligt anslutna.
• Var ligger den?
– Den ligger i Klaipeda. Vi kommer att ändra vår miljögaranti och det kommer i fortsättningen att stå att fisken är förädlad vid utvalda fabriker i Norge, Sverige och Litauen. Vi kräver självfallet samma spårbarhet. Det är samma Krav- och MSC-certifiering.

Slitsamt jobb
Även om det har kommit bättre utrustning och hjälpmedel är det fortfarande ett slitsamt jobb att handfilitera.
Eva och Lena säger att de är glada över att inte behöva göra det här jobbet längre. Men sett från ett fackligt perspektiv löser det naturligtvis inte problemet att bara flytta jobben. Det blir andra länders arbetare som får hantera konsekvenserna både kroppsligt och ekonomiskt. För att lösa det behövs fackligt samarbete över gränserna.
Den stora utmaningen är att övertyga konsumenterna om att fisken måste få kosta mer om den är producerad på ett hållbart sätt. Finns det billigare alternativ i butiken är risken stor att plånboken får avgöra.

Göstas fiskbutik
Vi åker till Smögen, det gamla fiskesamhället, för att äta lunch på Göstas fiskbutik och restaurang som är den givna mötesplatsen. I fiskbutiken står Gösta Karlsson själv och bjuder på en nykokt räka och säger att problemet inte är så mycket tillgången på fisk, den går upp och ner, utan tillgången på fiskare. Det är för få båtar som landar sin fångst i Smögen, det behövs en återväxt. Han berättar att några ungdomar vågat satsa och har egna båtar och börjat fiska, det är hoppingivande.
Lena Persson växte upp i Smögen, hennes pappa var fiskare, men det samhälle hon blev vuxen i finns inte kvar längre. Husen har blivit så attraktiva och värdefulla att det är svårt att behålla dem.
Genom restaurangfönstret ser vi en fiskebåt som lägger till vid kajen framför Smögens fiskeauktion. Det är en LL-båt från Smögen-Lysekil och den måste jag ta en bild på. Det är havskräftor och några för mig obekanta plattfiskar som landas i orangea plastkorgar.
Gunnar Stranne tar emot. Auktionen hålls på morgonen, och numera sker det digitalt på internet. Det finns köpare i Holland som lägger bud. När jag kommer tillbaka till Lena Persson frågar jag återigen hur hon ser på hållbarheten.
– Målet måste vara att samhällena kan leva och att folk har jobb. För oss i Kungshamn ser det bra ut. Abba Seafood finns här, Domstein bygger ut och Leröy har slagit upp en helt ny fabrik som levererar lax till bland andra Ikea. Man går från 50 anställda till över 100 på några år och förhoppningsvis ännu fler. Jobb behövs.
Fiskberedningsindustrin skapar även kring­jobb som är viktiga för sysselsättningen för de mekaniska verkstäderna, elektrikerna, snickarna och rörfirmorna.
– Egentligen är jag mer för det kustnära fisket. Det som Gösta pratar om. Jag tycker om att gå till honom och köpa nyfångat.
– Är det hållbart?
– Nej, det behöver det inte vara. Vill tro det men vet för lite egentligen. Yrkesfiskarna får mycket skit för att de förstör bottnar och lekplatser, sant eller inte? Men jag tror inte heller att de små riskerar att överfiska på samma sätt som en stor fiskeflotta metodiskt kan göra. Blir det nedgång i fiskebeståndet ger det sig självt när man inte längre kan leva på fisket. Man slutar, fisken återhämtar sig med tiden och cirkeln börjar om…
Det är dubbla känslor. Något har gått förlorat, men det kanske kan återkomma i en annan form och en annan skala.

En global utmaning
Vi lämnar Smögen och åker till Kungshamn för att höra vad som händer i den stora världen.Vi ska träffa Solveig Buhl, en danska som leder Abbas Seafoods så kallade Ocean5-grupp för ett hållbart fiske. Ocean5 är en intern grupp som ska verka för en bättre havs­miljö med särskilt fokus på de bestånd och arter som Abba Seafood upphandlar som råvara.

Väger samman olika resultat
Solveig jobbar med att bevaka utvecklingen av de fiskbestånd som är eller riskerar att bli utrotningshotade.
Varje år ger havsforskningsråd ut rekommendationer för hur mycket man får fiska på ett bestämt bestånd och olika miljöorganisationer ger ut listor över hotade fiskarter. Solveigs jobb är att ta del av dessa rekommendationer och väga samman resultaten.
Solveig knappar på sin dator för att visa hur det går till när hon väger samman resultaten för att få fram en fiskmatris som används internt för att bedöma fiskbestånden.
Hon är engagerad i ett tonfiskprojekt i Thailand, vilket startades av Abba Seafood 2010 och involverar yrkesfiskarna, leverantörer av tonfisk, miljöorganisationen SFP (Sustainable Fisheries Partnership), thailändska fiskerimyndigheter och thailändska fiskeriforskare. Målet är att få effektiv förvaltning av tonfisken.
– 2008 och 2010 var jag i Thailand och gjorde etiska granskningar vid fabrikerna där. De har organiserat medarbetargrupper och vi kräver alltid att få tala med en representant från dem. Och så har vi en bra dialog med Seafares Union of Burma, SUB.
Hon gör intervjuer med representanter för arbetarna vid fabriken, men tycker att det kan vara svårt med tolk att få reda på förhållandena.
– Vore det värdefullt om det fanns fackföreningar?
– Ja, det vore det.

Fotnot: Seafarers Union of Burma är en fackförening som organiserar burmesiska migrantarbetare både på båtarna och i fabrikerna. Mer att läsa om denna fackförening kommer i nummer 7-8 av Mål & Medel.