Allt svårare att rekrytera till slakteri

Nr 11/2019

Adam Mikolajczyk i slakten på Skövde slakteri, från ett reportage sommaren 2016. Foto: Anna Rehnberg

Det är svårt att hitta unga som vill jobba i slakteri. En riktig yrkesskola skulle behövas, menar Stefan Kylén, produktionschef på Skövde slakteri, men Daniel Ödberg, ordföranden i Livsklubben, är tveksam. Någon slags lärlingsutbildning tror han mer på.

– När jag började för snart 9 år sedan fanns det en hög med sommarjobbsansökningar och då valde man ut dem som jobbat tidigare och kompletterade med några nya som alltid någon på slakteriet kände till, säger Stefan Kylén.
Så är det inte längre. Lösningen har mer och mer blivit bemanningsföretag och utländsk arbetskraft.
Under sommaren blev problemet att rekrytera uppenbart.
– Det är inte bra, säger Daniel Ödberg, men det är enda sättet att få det att gå runt. Slakteriet kan ju inte stänga på sommaren. Man vågar inte tänka på hur det kommer att vara om tio-femton år. Då är det här kanske ett utdöende yrke.

Daniel Ödberg, 44 år, började själv jobba som slaktare i början av 90-talet och då hade yrket fortfarande en relativt hög status. Att det blev slakteriet efter lumpen var mer en slump. Han hade utbildat sig till snickare på gymnasiet men den ekonomiska krisen gjorde att det inte fanns några jobb inom byggsektorn.
Det var flera kompisar som började på slakteriet, och man hade en fin gemenskap på jobbet. Folk stannade kvar. Det gjorde han ju själv, fortsatte att jobba som slaktare, men för sex-sju år sedan började han få problem med knäna. Att gå hela dagarna på hårda betonggolv är inte bra. Han sökte sig till verkstaden och där sköter han slaktkrokarna.
– Jag jobbar själv, har ingen att prata med, men det blir ändå socialt, eftersom jag jobbar fackligt. Det kan till och med vara en fördel att inte stå vid en linje, eftersom man måste gå ifrån när man har ett fackligt uppdrag, säger han.

Stefan Kylén, 48 år, hade slaktat och styckat i många år innan han blev produktionschef på Skövde slakteri. Han gick livsmedelsprogrammet på gymnasiet i Skara och efter det Scan-skolan som var på ett år. De var 5–7 lärlingar inom chark och styckning som gick denna internutbildning.
– Vi måste få tillbaka någon form av yrkesutbildning. Den måste vara på minst ett år, helst inte mindre än 40 veckor. Praktik måste alterneras med teori så att ungdomarna får förståelse för yrket. Vi måste få tillbaka den stolthet som det gav.
Stefan Kylén minns själv när han var något över 20 år. Då hade han köpt hus och hade familj och ett fast jobb på slakteriet. Det här har ändrat sig väldigt mycket.
– I dag bor ungdomarna kvar hemma längre och har ofta motstånd mot tidiga morgnar och är obekväma med fysiskt tungt arbete.

Volvogymnasiet i Skövde tycker han är en förebild. Det är en friskola ägd av Volvo. Om man läser där blir man visstidsanställd på företaget under de tre studieåren. Efter fullgjorda studier, då både teori och praktik har varvats, erbjuds man jobb på företaget.
– Också inom slakt- och chark skulle vi behöva en riktig yrkesutbildning för dem som vill satsa och som vill utvecklas. På Volvo uppmuntrar de folk att läsa vidare efter några år, att gå på högskola, eftersom de vet att de ofta kommer tillbaka. Det behövs folk som lärt sig hur det fungerar på golvet och sedan vidareutbildar sig och kommer tillbaka.
Med andra ord skulle det behövas gymnasieutbildningar på de orter där det i dag finns stora slakterier. Det tror Stefan Kylén på. Men han tror inte att slakterierna själva kan stå för utbildning genom att till exempel skicka anställda till teknikcollege.
– Det skulle vara en för tung och osäker investering. Kollar man på marginalerna för hur mycket ett slakteri tjänar på ett år så finns det inget utrymme för att betala hela utbildningen. Personalen är en stor utgift. Ska den posten öka måste det finnas en större intjäning. Annars blir det inget kvar.
Den svenska köttindustrin är idag under stark press från importen. Den tvingas konkurrera med produktionssystem som bygger både på migrantarbetare med låga löner – i Tyskland ligger lönerna i denna sektor på 9,30 euro i timmen – och på antibiotikaanvändning i djuruppfödningen.

• Finns det någon framtid för svenskt kött?
– Ja, det gör det absolut. Allt kött i Sverige håller hög kvalitet och det är vad konsumenterna vill ha mer och mer av, särskilt de unga, säger Daniel Ödberg.
Men han tror inte att ekologisk uppfödning, nya varumärken som Nibble Gårdsgris som slaktas och styckas i Skövde är något som slaktarna och styckarna tänker på. Den kopplingen finns inte riktigt. Där-emot är investeringar i bättre arbetsmiljö nödvändigt för att göra jobbet mer attraktivt och här har Skövde slakteri legat i framkant.

Efter branden, då det gamla slakteriet förstördes, byggdes ett nytt som stod klart 2016. Stora investeringar gjordes i robotar för att få bort de tyngsta momenten som att klyva djurkropparna, krossa bäckenet och sota, det vill säga ta ut tarmpaketet. Förhoppningarna var högt ställda men det visade sig vara svårare än man trodde att robotisera.
– Vi blev tvungna att ta bort en robot för att den inte fungerade hos oss. Den funkar för grisarna nere i Europa som inte går på strö, som inte har hö och halm i boxarna, säger Stefan Kylén och fortsätter:
– En gris tuggar i sig allt och bryter inte ner hö och halm och då kommer det ut likadant och när du ska lossa ändtarmen i sotningen så fastnar det i roboten. Vi blev tvungna att spola vatten och diska för att det skulle bli rent, men det fungerade ändå inte. Det var för mycket fiber.
Efter den erfarenheten är han mer skeptisk till att robotar kommer att slå igenom på bred front. Ett skäl är att robotarna inte är underhållsfria. Sotningsroboten innebar en rationalisering. En person på linjen kunde tas bort, men istället var man tvungen att anställa ytterligare en person i verkstaden för att laga roboten som strulade.
Dessutom – och det är det tyngsta skälet – är den svenska grisproduktionen för liten för att det ska löna sig att automatisera.
– Om du skulle göra det skulle du behöva slakta alla Sveriges grisar, det är omkring 2 miljoner, på en enda anläggning för att få bärighet på det.

I Danmark där man har 25 miljoner grisar är det möjligt. På slakteriet i Horsens, som är det största och mest automatiserade, sorteras, mäts och klassas alla delar på grisen minutiöst för att köras på olika automatiska linjer, men det kräver att man har dessa volymer för att man ska kunna sortera ut exakt likadana detaljer som kunden vill ha. Hela lastbilsflak med exakt likadana detaljer, samma tjocklek på späcklager, går på export till spanska firmor som maler ner det till korv.

• En sådan djuruppfödning och storskalig produktion vill förmodligen inte de svenska konsumenterna ha?
– Nej, tror jag inte. I Sverige ser vi inte kött på det sättet. Vi vill helst ha kött som är lokalt producerat och med våra djurskyddsregler blir inte djurkropparna exakt likadana.

• Så slaktare och styckare kommer att finnas kvar ett tag till som yrken?
– Det är jag övertygad om, säger Stefan Kylén.

Relaterade artiklar