Dals konfektyr – en solskenshistoria

Nr 4/2019

Chatarina Lindholm har fullt upp med att producera skumägg till påsken, det kommer förmodligen bli brist på dem i år. Foto: Öyvind Lund

Påsk innebär högsäsong för landets godisfabriker. Att den i år ligger sent innebär extra tryck på försäljningen. Det märks också på Dals konfektyr där produktionen går på högvarv.

Godisfabriken ligger högt belägen i Bengtsfors i hjärtat av Dalsland. Men av det vackra landskapet ser man inte mycket, det är dimmigt och dystert grått denna torsdag.
Dals konfektyr är dock lite av en solskenshistoria. För godisfabriken har överlevt mot alla odds. Mycket tack vare tre anställda som 1991 bestämde sig för att gå in och köpa fabriken av ägaren Leaf som ville lägga ner den. (Se separat artikel på nästa uppslag.)
Det har gått över förväntan. Smågodis i lösvikt har sålt bra. På Dals konfektyr producerar de cirka 4 500 ton godis per år. Med 50 anställda är godisfabriken idag den största privata arbetsgivaren i Bengtsfors, alla större företag har lämnat orten eller lagt ner.
En välbekant söt doft slår emot mig inne i fabriken. Det är drygt en månad kvar till påsk och för de anställda är detta den mest intensiva perioden på året. Det är mycket skumgodis som ska fram, som färgglada skumägg och annat välbekant påskskum.
Cecilia Jonstedt, 49 år, och Maria Lettenström, 50 år, som är arbetsplatsombud och skyddsombud, är på plats. Egentligen är de lediga, ska jobba eftermiddag, men har kommit tidigare till jobbet för att gå skyddsrond och därefter vara med på ett skyddskommittémöte.
– Det här är något som vi gör fyra gånger om året, berättar Cecilia Jonstedt.
De sitter också med när lokalombudsmannen gör den årliga lönerevisionen. Det som gäller är ett generellt utlägg, alla får samma löneförhöjning.
– Jag tycker att det är bra och jag tror att alla här vill ha det så. Ibland har vi också fått mer än vad avtalet sagt, säger Cecilia Jonstedt.
Ett exempel är att alla anställda får ett friskvårdsbidrag på 200 kronor i månaden.
– Men tyvärr utnyttjar inte alla denna möjlighet vilket är synd, säger Cecilia Jonstedt.
Det var länge sedan det fanns en klubb på fabriken. Den lades ner för 20 år sedan. Vem vet kanske kan Maria och Cecilia blåsa liv i klubben? Men de slår ifrån sig när jag frågar dem.
– Vi är inte fackligt aktiva på det sättet, säger de.
Deras fokus just nu är att gå de utbildningar som krävs för att klara uppdragen som de har i dag, framför allt hoppas de bidra till en bättre arbetsmiljö.
– Jag är inriktad på att förbättra ergonomin. Det är en del manuella jobb kvar, som i sockerdragén och paketeringen av påsar, säger Maria Lettenström.
Hon vet vad hon talar om då hon, förutom att ansvara för färger och beställningar, jobbar i paketeringen och har gjort det i ganska så många år. Även Cecilia Jonstedt har ett långt förflutet i produktion. Båda började direkt efter nian, fick en ungdomsplats och blev kvar.
Maria Lettenström har nu jobbat i 35 år om man bortser från de månader som hon gick arbetslös i samband med att fabriken bytte ägare 1992. Cecilia Jonstedt valde i samma veva att ta jobb på Dunis servettfabrik som sökte folk.
– Där jobbade jag i tolv år fram till att produktionen flyttade. Då sökte jag mig tillbaka hit igen och har nu varit här i 14 år, säger hon och fortsätter:
– Det har hänt mycket sedan jag jobbade här första gången. Avdelningar har flyttats och produktionen har blivit allt mer automatiserad.

De båda kvinnorna har barn i samma åldrar som alla har sommarjobbat på fabriken.
– Det har varit bra, på så sätt har de fått insyn i arbetslivet och fått möjlighet att tjäna pengar. Företaget har varit suveränt på att ta emot barn som velat sommarjobba, säger Maria Lettenström.
De bor i Bengtsfors. Det gör de flesta som jobbar på fabriken. Många umgås också på fritiden. Det gör även Cecilia Jonstedt och Maria Lettenström, senast var de på semester tillsammans till Cypern. De framhåller att de trivs bra och att de hoppas få vara kvar till pension.
– Jag trodde inte när jag började 1984 att jag skulle bli kvar här. Att stå och packa vid maskin är inte kul men har man bra arbetskamrater så väger det upp, även närheten som gör att jag slipper pendla, säger Maria Lettenström.
Vi passerar lagret som gapar tomt på väg ut i produktion. Allt de producerar just nu går direkt ut till kund. I och med att påsken ligger sent i år säljer de extra mycket, eftersom godiset exponeras under en längre tid.
Själv ska Cecilia Jonstedt gå på eftermiddagsskiftet om ett par timmar och tillverka gräddkola som är fabrikens storsäljare, det rör sig om cirka 1 000 ton per år.
På förmiddagsskiftet är det Joakim Rognedal som ser till att den tjocka sega kola-degen kavlas ut och sedan förvandlas till små runda chokladdragerade kolor. Han har full koll även om degen ger intryck av att vara rätt bångstyrig. Samtidigt är det bara i början av linjen som det är viss handpåläggning, i övrigt är denna produktion automatiserad.
Även Joakim Rognedal har jobbat på fabriken i omgångar. Var borta ett tag för att plugga musik ett par år på folkhögskola för att sedan återvända.
Han är musiker, spelar gitarr och sjunger i tre band, inriktningen är rock’n’roll. Han skulle vilja satsa på detta om han fick chansen, det är en dröm han har. Men just nu jobbar han heltid på fabriken för att försörja sig.
– Samtidigt trivs jag bra här. Det går bra att kombinera jobbet med spelningarna. Jag har inga problem att få ledigt.

I en annan del av fabriken har Sandra Edvardsson fullt upp med att dragera smörkolabönor, en riktig klassiker och doften väcker många minnen. Hon har jobbat på fabriken sedan 1999.
– Jag har gått runt en hel del och gjort många olika saker men nu är det sagt att jag ska vara här.
Även hon lyfter fram kamratskapet och att de är ett sammansvetsat gäng och att det väger upp jobbet som kan vara ganska tungt inte minst nu när de har mycket att göra.
– Jag har fått frågan om jag vill jobba övertid men jag har tackat nej då jag har barn.
Hon berättar att hon klarar av att jobba skift tack vare att hon har möjlighet att gå ifrån om det behövs, som när hon ska skjutsa dottern till ridningen.
I en annan del av produktionen får skumägg färg och smak i stora pannor som snurrar runt i hög hastighet och låter rätt illa. Hörselkåpor är ett måste för Chatarina Lindholm och Maria Pettersson som ansvarar för denna produktion. De är varse om att det förmodligen kommer att bli brist på skumägg i år. Det finns få tillverkare och de har svårt att hinna med alla beställningar.
– Vi kör så mycket som vi kan men det räcker inte till och det är synd naturligtvis, säger Chatarina Lindholm.
De har båda jobbat i drygt 20 år på fabriken och ganska länge tillsammans på denna avdelning. De jobbar dagtid något som de är väldigt nöjda med.
– Det är gott. Så länge det funkar är vi glada även om vi tjänar mindre än de som jobbar skift, säger de samfällt.
De kan välja när de vill börja jobba, bara de gör det de ska. Maria Pettersson brukar börja klockan sex medan Chatarina Lindholm brukar börja klockan åtta. Att kunna välja sina tider uppskattar de mycket, speciellt Chatarina som har småbarn.
– Då är detta ett bra ställe att jobba på.
En annan avdelning där det jobbas intensivt är på puderavdelningen där godiset gjuts. Mete Hasanmetaj och Ferid Golos varvar truckkörning med att gjuta skumgodis, just nu är det mycket kycklingar och harar men också svampar. De har svårt att hinna med alla beställningar, jobbar övertid nästan varje helg, påpekar att det är frivilligt och att de i gengäld får ta ledigt vid behov.
– Vi har alltid mycket att göra fram till påsk, även inför jul och halloween. Vi säljer direkt det som vi producerar, som igår då körde vi skumsvamp och en lastbil stod och väntade på att vi skulle köra färdigt. Det var en order på tio pallar till Danmark. Att en bil står och väntar är dock ganska ovanligt, säger Ferid Golos.

Relaterade artiklar