Fabriken surfar på korvvågen

Nr 1/2015

Korven står sig bra i konkurrensen med annan snabbmat. På senare tid har den dessutom tagit sig in i de fina salongerna. Korv serverad med champagne och korvbarer är inne. Kanske inte så konstigt att Lindvalls korvfabrik i Strömsnäsbruk växer så det knakar.
En robot lyfter snabbt och lätt stängerna med hängande korvar i samma moment som den gör en vridrörelse och placerar dem i rökvagnar.
Roboten lyfter 15 ton korv om dagen. Där sparas många axlar, ryggar och armar. Det lär bara finnas en robot till av det slaget i Europa. I en annan del av korvfabriken körs en maskin som virar fyrkantiga baconskivor runt grillkorv. Storkunden Pressbyrån har just börjat beställa sådana. Det mesta på Lindvalls i Strömsnäsbruk i södra Småland är nytt och fräscht. Alla maskiner har de senaste finesserna.
Varje dag lämnar runt 400 000 korvar fabriken. Korv är inne och företaget växer. När Mål & Medel var här för tio år sedan jobbade 30–35 i produktionen, i dag är antalet 80 räknat i heltidare.
Men det finns något som man undrar över – inte mer än var fjärde anställd är fackligt ansluten.
Maria Kristiansson drar ut en korvvagn ur röken.
– Om vi förlorar en stor kund så drar de kanske in kvällsskiftet till att börja med, säger hon om den ekonomiska risken med att inte vara med i facket.
Maria, som har jobbat 17 år på Lindvalls, sitter med i skyddskommittén tillsammans med Madelen ”Madde” Johansson som jobbat här i elva år. De försöker övertyga sina arbetskamrater om att gå med i facket, men det går trögt. Det fanns en klubb ett tag men den lades ner för ett par år sedan.
– Vi har många yngre här som bor hemma. En del är inte ens med i a-kassan. Och så är det nog det att förr var vi det lilla familjeföretaget, men nu har det blivit stort, förklarar Madelen.
Så länge Lindvalls var ett familjeföretag kände alla varandra, uppsägningar och konflikter kändes avlägsna. ”Jag ryker ändå inte härifrån”, sa folk. Facket, resonerade många, var därför inget som behövdes. Lindvalls är fortfarande till en mindre del ett familjeföretag, men ingår nu i det norska företaget Leiv Vidar A/S. Madelen tror att lite av attityderna från familjeföretagets tid hänger kvar.

Andra i produktionen som inte är anslutna anser att det är för dyrt och att medlemskapet ger för lite tillbaka. De förmånliga försäkringarna räcker inte som argument för medlemskap. Värst är ändå, anser Maria och Madelen, att de som inte är anslutna får lika mycket i lönepåslag som medlemmarna. De individuella lönesamtalen ger ingen skillnad kopplad till facklig anslutning. Det känns surt varje gång ett nytt avtal är klart och är ett tungt vägande argument för de som väljer att stå utanför facket.
– Jargongen är att de idiotförklarar oss som är med. Vi får en isskrapa från avdelningen, men inget annat, säger de, suckar Maria.
Till det senaste fackmötet kom ett tiotal, berättar de. Men ingen ville ta på sig att bli kontaktperson. Fackklubben lades ner för två år sedan eftersom ledamöterna tyckte att det tog för mycket av fritiden att sitta i styrelsen. De ansåg att fackligt arbete i huvudsak borde ske på arbetstid.

Men arbetsmiljöarbetet flyter på bra, tycker Maria och Madelen.
– Vi hade ingen fungerande skyddskommitté för fyra år sedan. Nu kommer folk till mig och Madde, till exempel när ett nödstopp inte fungerar. Det är kanon, säger Maria.
Hon tycker ändå att facket skulle behöva en kontaktperson, inte minst för att informera nyanställda.
Även på ”Sveriges modernaste korvfabrik” måste man vara vaksam på brister i arbetsmiljön. Golven är nya och har ruggats upp för att förhindra halka. Halkolyckor är ovanliga jämfört med många andra charkföretag, men för ett tag sedan var det en som ramlade omkull i röken när hon skulle dra ut en vagn. En skärolycka har också inträffat för inte så länge sedan.
Maria och Madelen uppskattar att företaget är generöst och att ledningen uppmuntrar att folk cirkulerar mellan avdelningarna. Det individuella lönepåslaget kan ligga på upp till 30 kronor i timmen. Påslaget grundas på antal år i företaget, kunskap (här ingår viljan att byta avdelning då och då) och engagemang för jobbet. Varje anställd brukar dessutom få minst 20 000 kronor i årlig bonus fördelat på två utbetalningar. Bonusen grundas på produktionsvolym och lönsamhet.
– Det är ju fabrik så man gör samma sak varje dag, att vi är ett bra gäng blir viktigt då. Och familjekänslan finns kvar, säger Maria.
– Man känner sig stolt för att företaget tog 21 guld på Chark-SM. Då tänker man att det där har jag varit med och gjort, lägger Madelen till.

Livsarna Sam Andersson och John Hjelm håller med om att den goda stämningen bland arbetskamraterna betyder mycket för trivseln på företaget.
– Men det är också rent och fint här, säger Sam och nickar mot maskinerna i packen.
De tycker att arbetsmiljön blivit allt bättre i takt med att fabriken byggts ut. De tunga lyften har blivit färre.
Är det därför många väljer att inte vara med i facket, undrar jag.
John och Sam tror att det handlar mer om kostnaderna.
– Det är dyrt, säger de. Men de vet inte vad de missar. De är smålänningar. Snåla, säger Sam med ett snett leende.
Han berättar om en kille som hamnade i bråk med ledningen. Killen fick inget stöd av någon eftersom han var oorganiserad.
– Någon representant från centralt håll borde komma och prata med alla, säger John.
Han får medhåll av Madelen, Maria och Sam. Det finns de som velar om de ska gå med eller inte, därför är ett informationsmöte med facket som alla kallas till en bra idé, tycker de.

Utanför matsalen stöter vi ihop med Palle Lindvall, 89 år. Han har just levererat färsk frukt till alla anställda vilket han gör varje förmiddag. Palle Lindvall med sin karakteristiska mustasch syns på reklamaffischer för varmkorv med bröd på bensinmackar och för svenskt kött.
Han är en del av företagets historia. Palles pappa, Joel Lindvall, körde igång charkföretaget 1925. Palle tog över 1970 och drev det till 1990. Efter honom var det dags för sönerna Jan och Stefan att ta vid. Norska Leiv Vidar A/S köpte 91 procent av aktierna 2007 och då tillsattes Lars Andersson som vd. Familjen Lindvall äger nu en mindre del av företaget.
– Välkommen till Sveriges modernaste korvfabrik, hälsar Lars Andersson och ekonomichefen Sara Lindvall uppe på kontoret.
De ser väldigt nöjda ut under presentationen av företaget. Lindvalls historia är framgångsrik, men det var först efter tre generationer Lindvalls som det stora klivet togs. Leiv Vidars köp medförde att Statoil blev den största kunden. Mackarna i Norge får sin korv av fabriken i Norge medan mackarna i Sverige och Danmark får korven från Strömsnäsbruk. Tack vare köpet av den svenska anläggningen undviker företaget tull eftersom Norge inte är medlem i EU.
Till Statoil kom även andra storkunder som Shell, 7-eleven och Pressbyrån. Det gjorde att de stora utbyggnaderna av fabriken i Strömsnäsbruk 2008, 2009 och 2014 blev nödvändiga. Ikea var en viktig kund redan innan Norge kom med i bilden. Den skinnfria wienerkorven som säljs för en femma utanför kassorna kommer från Lindvalls som producerar all korv som möbeljätten säljer på alla sina varuhus i Europa.
– Korv har blivit inne och det är nästan bara det vi gör. Etthundrafemtio sorter ungefär, säger Lars Andersson.
Det mesta av korven går alltså till fast food-marknaden. På butikssidan säljer Lindvalls bara till handeln i närområdet.

Exporten går främst till Storbritannien, Tjeckien och Ungern. Ryssland var en ny marknad, men där händer inget tills vidare på grund av EU-bojkotten föranledd av Ukrainakrisen. I England säljs korven på pubar och biografer.
En förklaring till korvens uppsving är att dagens konsumenter är intresserade av nyheter. Korv erbjuder stora möjligheter till variation i smak och form. Rishultskorv, som är Lindvalls utveckling av isterband, står för tradition medan till exempel älgkorv med karljohansvamp tillhör det nya.
Korvrätter kan varieras i det oändliga. Så kallad bubbledog, korv serverad med champagne är exempel på något nytt.
– Vårt och Statoils samarbete med kocklandslaget har betytt mycket, konstaterar Lindvalls vd.
Samarbetet har gett idéer till variation och förnyelse.
Nere i fabriken slår Håkan Johansson upp köttråvara tillsammans med fyra arbetskamrater. Han uppskattar att byta avdelning emellanåt. Det mår kroppen bra av.
– Inte minst i min ålder är det viktigt. Jag började som styckare och då trodde man ju att man var odödlig, säger han.
Håkan har varit fackligt ansluten sedan han började jobba 1976. Det kommer från föräldrarna som båda var arbetare, menar han. Det känns helt enkelt rätt att vara med.
– Nu har jag fått min son att gå med i IF Metall. Han är 21, säger Håkan med ett stort leende.
Det finns de på Lindvalls som anser att en kontaktperson behövs och helst en klubb, men de behöver bli fler. Som August Arvidsson säger medan han knyter Ikea-wiener vid bandet:
– Någon måste vilja dra i det. Då skulle vi få mer trygghet och mer att säga till om.