Livsmedelsindustrin är en olycks- och skadedrabbad bransch. Det finns tyvärr få ljusglimtar men Zoégas är en. Här arbetar de medvetet med att minimera riskerna och nu är det mer än 2 000 dagar sedan det senast hände en olycka på fabriken.

Zoégas kaffefabrik är lite av ett landmärke i Helsingborg, kaffedoften känns vida omkring och klockan på fabrikstaket är dess signum. Redan vid inskrivningen får jag en grundlig genomgång av vad som är viktigt att tänka på, som att hålla handen på räcket i trapporna.
Det är Inga-Britt Dahl, Livs klubbordförande, som informerar mig och tar med mig på en rundvandring för att jag ska få en bild av hur de jobbar med arbetsmiljön. Det har nu gått mer än 2000 dagar sedan det senast hände en arbetsolycka som ledde till sjukskrivning.
– Alla jobbar för att det ska vara säkert. När folk kommer hit tycker de först att det är jättemycket att hålla reda på, men vi själva tänker inte så mycket på det för vi är redan invaggade i detta så det går av bara farten, säger hon.

Det första vi besöker är själva rosteriet, det vill säga den del som utgör fabrikens hjärta, det är här som Inga-Britt Dahl arbetar. Det handlar mycket om ren övervakning, att via datorskärmar hålla koll på att allt flyter på som det ska.
– De brukar säga när de kommer hit att det ser ut som vi rullar tummarna och inte gör något. Men ju lugnare det är här uppe desto bättre går det.
Även på rosteriet kan det hända olyckor om man inte är vaksam, berättar hon. Det som de ständigt har att hantera är brandrisken. De är ganska luttrade. De har brandlarm ett par gånger per år, följer de rutinerna så är det ingen fara.
– Brand har vi bara haft ett par gånger under årens lopp. Det värsta jag varit med om var en brand i en av kvarnarna, det är ganska länge sedan, det var en enorm rökutveckling, men ingen kom till skada.
Inga-Britt Dahl är väl insatt i skyddsarbetet. Hon började på fabriken 1999 och har arbetat lite varstans innan hon hamnade bakom dataskärmarna i rosteriet. Hon har varit så väl skyddsombud som huvudskyddsombud och engagerad i den omläggning som gjordes av företaget för att få bukt på olyckorna och minimera riskerna i arbetet.
– Det var mycket jobb men samtidigt mycket skojigt. Det är väldigt stor skillnad nu jämfört med hur det var tidigare. Då fanns knappt några skydd alls, det var lite High Chaparall, säger hon och fortsätter:
– Idag är arbetsmiljö integrerat i allt vi gör. Vi gör riskbedömningar som är ganska så omfattande. Sedan har vi tillbudsrapporteringar och CTF:er. De gör vi på varandra.

Det här med tillbud, att rapportera händelser som kunde lett till en olycka, är jag förtrogen med, men vad är CTF:er, undrar jag.
Inga-Britt Dahl berättar att det står för ”Caring Through Feedback” och är ett arbetssätt som man tillämpar inom hela Nestlékoncernen.
– Det går ut på att du säger till en person som du ser gör något galet och föreslår ett bättre tillvägagångssätt.
Hon berättar att alla anställda, inklusive tjänstemän och chefer, ska göra minst fyra CTF:er per kvartal.
– De ska registreras. Du ska inte redovisa namnet på personen som du pratat med, bara vad det är som du har uppmärksammat. Det kan vara så enkelt som att någon inte använder öronproppar eller hårnät. Det gäller att vara vaksam, säger Inga-Britt Dahl.
Vi lämnar rosteriet och tar oss till fabrikens matsal, strax utanför hänger en vit anslagstavla på vilken det sitter ett stort papper med alla anställdas namn och intill liggande staplar i rött, gult och grönt. Färgerna signalerar om man klarat av sitt uppdrag att rapportera fyra CTF:er per kvartal.
– I början var CTF lite av ett skällsord men med tiden har det blivit något positivt. Alla är engagerade, det är ingen som kommer undan. Det märks också att vi fått ner antalet småskador.
Samtidigt berättar Inga-Britt Dahl att det funnits ett uttalat behov av mer positiv återkoppling. Tack vare ett fackligt initiativ sitter nu, bredvid listan över inrapporterade CTF:er, ett antal färgglada post-it-lappar där arbetskamrater uppmärksammas som gjort något bra.
– Det var jag och Daria Lindvall, som är skyddsombud, som kände att vi borde bli bättre på att uppmuntra varandra. Det handlar om att som arbetskamrat skriva några rader när någon gjort något bra och sätta sin signatur under.
Att det är flera som hörsammat denna uppmaning vittnar de många lapparna om. Inga-Britt Dahl pekar på en lapp
som hon själv skrivit för ett tag sedan.
– Det var ett föredrag om kaffe som jag ville berömma. Hon var super som höll det. Hon är från Unionen, vi brukar förhandla tillsammans.
I själva matsalen träffar jag Joakim Lövgren som är huvudskyddsombud. Det är han som tagit över efter Inga-Britt Dahl och han är även regionalt skyddsombud.
– Det är inte ovanligt att arbetsgivare säger att arbetsmiljön är prio ett, men att det inte avspeglar sig i verkligheten. Här investeras det för att det inte ska hända några olyckor och för att folk ska kunna jobba tills de går i pension.
Han berättar att det ligger mycket arbete bakom. Det handlar också om att fortsätta att se till att ingen skadar sig på jobbet, vilket bland annat görs genom aktiv tillbudsrapportering och CTF:er. De använder sig också av en mer avancerad modell för riskanalys som går under namnet Zero Access.
– Det handlar om att bygga skydd så att det inte blir möjligt att komma i kontakt med rörliga maskindelar.
De är totalt fyra skyddsombud inklusive Joakim Lövgren som just nu håller på att lära upp nya skyddsombud.
– Jag jobbar som huvudskyddsombud men har indelat skyddsområde precis som de andra skyddsombuden. Just nu försöker jag samordna allt arbete, så att de lär sig och att allt blir gjort, som riskbedömningar och skyddsronder.
Han berättar att de även arbetar aktivt med ergonomin och bedömer risker enligt en modell som heter Ergo Pro, enligt en bestämd lista dokumenterar de hur kroppen belastas i arbetet.
– Antingen bygger vi bort riskerna eller så hittar vi lösningar för att minimera dem. Det brukar inte vara svårt att få pengar till detta, säger Joakim Lövgren.
De är ett 70-tal anställda i produktionen, ungefär lika många män som kvinnor, och de arbetar i huvudsak tvåskift. Något som han också bevakar är att de inte jobbar för mycket.
– Det får inte bli för stor press på de anställda vilket är en risk då fabriken går bra vilket lett till en hel del övertid.

Kaffefabriken har en ganska så hög grad av automatisering där det mesta sker i slutna system, det är med andra ord inte mycket av kaffet man ser.
Även om man kommit långt vad gäller ny teknik så finns det fortfarande behov av ytterligare satsningar för att bygga bort jobb som kan ge belastningsskador.
I paketeringen, där Joakim Lövgren arbetar, är fortfarande en av tre packlinjer manuell.
– Företaget har aviserat att den linjen också ska bli automatisk.
Och även om de andra linjerna i paketeringen är automatiserade och mycket av arbetet handlar om övervakning så måste man tänka sig för så att man inte skadar sig, påpekar Joakim Lövgren.
Det blir jag varse om när jag lite senare besöker paketeringen. Här har flera skydd tillkommit efter att risker identifierats, som brynjehandskar för att undvika skärskador från kniv och vanliga handskar för att undvika papercuts och liknande. Det finns också skydd som påminner om ridhjälmar som ska tas på när man rättar till fel i de automatiska packmaskinerna. En sådan hjälm tar nu Ewa Cybulska på sig innan hon rättar till ett fel som uppstått i en av maskinerna:
–Jag vet att jag ska ha den på för att inte göra mig illa men det är lätt att glömma när man har bråttom att åtgärda ett stopp. Händer det så påminner vi varandra.
Det bullrar också en hel del och det finns bullermätare som talar om när bullret når nivåer som inte är bra och då man måste ha hörselskydd. Det har gjorts förbättringar men det har varit svårt att bygga bort bullret helt.

Så det finns fortfarande saker att göra på fabriken, och det är också viktigt att hålla medvetenheten kring riskerna vid liv, understryker Joakim Lövgren. De stänger fabriken flera dagar om året för att vidareutbilda de anställda i dessa frågor, men även på andra områden som psykosocialt arbete.
På frågan vad som just nu är den största utmaningen på fabriken, svarar Joakim Lövgren att det är situationen i den del av fabriken där de tar emot råkaffet i stora big bags och inte som tidigare i klassiska jutesäckar.
– Det här är nog det största problemet vi har just nu att de som hanterar dessa big bags måste gå ner på knä för att öppna dem. Vi trodde att vi hade en lösning men den fungerade inte.