Här utbildas styckare på löpande band

Nr 7-8/2022

Lokalerna är delvis omoderna, eftersom byggnaden är runt 100 år. På vissa håll är det trångt och produktionen sker i flera våningsplan. Här är Ibrahim Sejdin i färd med att dra en vagn till en av transporthissarna. Foto: JOACHIM GRUSELL

Bristen på styckare är sedan länge ett stort problem i kött- och charkindustrin. På KLS Ugglarps i Kalmar försöker man lösa det genom att utbilda egna styckare. Lärlingsutbildaren Amir Alic har just utbildat en grupp på 12 personer, där de flesta har fått jobb på företaget.

– Hade vi inte haft lärlingsutbildningen så hade vi varit mer beroende av bemanningsföretagen, säger Amir Alic, som har jobbat som styckare på KLS Ugglarps i Kalmar i 24 år. 

Sedan ungefär åtta år är han också styckningsinstruktör och lärlingsutbildare och har hittills hunnit utbilda över hundra personer. Ungefär hälften till styckare, resten jobbar med andra saker, som slakt eller packning. Det är han stolt över, men viftar lite avvärjande när kollegan Evangelos ”Vagge” Sioutas tar upp hans yrkesskicklighet. 

– Men det är ju sant! Halva Kalmar vet ju vem du är, och att du är bra, säger Vagge, som också är ordförande i Livsklubben. 

De sitter med varsin kaffekopp i det brunmurriga rummet som utgör Livs klubbexpedition på KLS i Kalmar. Den senapsgula tegelbyggnaden har sisådär 100 år på nacken och ska just renoveras och byggas om för att bättre passa nutida krav på en industriarbetsplats. 

Arbetsmiljöfrågorna kommer högt upp på dagordningen för Livsklubben och dess ordförande Vagge. 

– Efter sommaren ska ombyggnationen dra igång på riktigt. Det ska bli mer automatiserat och förhoppningen är att det ska göra jobbet mindre tungt. Vi har ju produktion på tre etage här i huset, säger Vagge, medan han och Amir förflyttar sig genom korridoren bort mot produktionen. 

Lite längre bort, på samma våningsplan som klubbexpeditionen, står Marielle Svensson och Jasmine Alimova vid en arbetsbänk och styckar en skinka. Knivarna är vassa och slipas ännu skarpare med jämna mellanrum mellan snitten. Marielle får lite hjälp av Amir när hon ska skära ut innanlåret, men det mesta klarar de själva nu efter 20 veckors utbildning. 

Marielle och Jasmine är två av lärlingarna ur Amirs senaste styckarklass. Båda har fått jobb i produktionen, åtminstone över sommaren.

– Jag jobbade som frukostvärdinna på ett hotell innan. Men det var osäkert, och jag hade bara timanställning. Jag hade hört talas om KLS, att det är ett bra ställe att jobba på, så jag sökte mig hit, säger Jasmine. 

Att komma bort från timanställning och osäkerhet var skäl även för Marielle att söka sig till styckarutbildningen.

– Jag vill gärna veta när jag ska börja och sluta på dagarna. Innan jag började här körde jag lastbil, men det var mer osäkert. Här är det bättre ordning och jag hoppas att jag får fortsätta efter sommaren, säger hon. 

Och det kan det finnas goda chanser att göra. Både Vagge och Amir bekräftar bilden av att det är svårt att få tag på utbildad personal. Men med lärlingsutbildningen har det blivit bättre. Tidigare var man mer beroende av bemanningsföretag, något som man vill komma bort från. 

– Målet är att ha egen personal, det blir mer stabilt och bättre här då. Jag tycker det är jättebra att vi har egen utbildning. Många stannar länge, trots att det är tungt i köttindustrin, säger klubbordföranden Vagge, som själv har jobbat på KLS Ugglarps i tio år. 

Amir menar att det viktigaste för att man ska trivas som styckare är att man har viljan. Personerna som kommer till KLS Ugglarps i Kalmar för att börja lärlingsutbildningen har blivit utplockade av Arbetsförmedlingen eller utbildningsföretaget Astar.

– Det kan vara folk som har lite svårt att komma in på arbetsmarknaden. Vissa har aldrig sett en styckarkniv. Andra kanske inte kan svenska. Men här är de välkomna och kan känna sig hemma. Jag själv, till exempel, jag kommer ju från Bosnien och vet vad som krävs. Jag kan prata med dem och också vara sträng om det behövs. Alla kan klara det här jobbet, bara de vill, säger Amir. 

När han rör sig över det hala klinkergolvet mellan packningsstationer, löpande band och vagnar med styckningsdelar, möter han många arbetskamrater som han själv har lärt upp. Många slänger käft och skämtar. En lätt klapp på axeln och uppskattande ord mjukar upp den hårda arbetsmiljön. Yrkesstoltheten är påtaglig.

Det är samma läge för Vagge, de flesta han möter på golvet är medlemmar i Livsklubben och han känner alla. Men det är svårt att prata här, maskiner och de löpande banden slamrar och smäller, samtidigt som alla tycks vara i ständig rörelse. 

På klubbexpeditionen är det lugnare. Hit kommer medlemmarna med alla möjliga frågeställningar och bekymmer. Vagge blev vald till klubbordförande i höstas, men är ingen nybörjare som facklig. Efter att ha jobbat utomlands i många år kom han tillbaka till Kalmar där han växte upp och fick jobb på KLS. Han började på golvet men fick snart bli försteman på en nyöppnad linje där man bland annat gjorde pulled pork. Samtidigt engagerade han sig i facket. Numera är han heltidsfacklig, men rycker in vid linjen ibland, om det är brist på personal.

– Jag jobbade fackligt utomlands också, men Sverige är bästa landet. Facket är demokrati, och här är de flesta kollektivare med. När vi får in nyanställda är vi från Livs med och håller introduktion, många vet inte varför de ska vara med i facket eller vad de har för rättigheter. Ibland känner jag mig som att jag måste vara både mamma och pappa, kurator och psykolog, säger han och slår ut lite med armarna.

Han trivs både med jobbet och det fackliga uppdraget, samtidigt som han säger att jobbet är just ett jobb. För att trivas krävs det lojalitet och att man inte är rädd, menar han. 

– Man får inte vara rädd för vassa föremål eller för att det är tungt. Det gäller att vara lojal med både jobbet, kamraterna och sig själv, tycker jag. Det är inte alla som klarar att vara i en arbetsmiljö där det kan rinna blod på golvet eller där man får se en stor ko bli uppskuren. 

Samtidigt är det en arbetsplats där man kan utvecklas och lära sig nya saker. Vagge säger att många i personalen har jobbat här länge. Några fortsätter till och med efter 65. För det mesta funkar samverkan med arbetsgivaren bra. Men det finns några orosmoln som seglat upp på senare tid. 

– Ombyggnationen som är nödvändig, den innebär också problem under tiden eftersom vi inte kan ha allt igång som vanligt. Det kan bli varsel. Och sedan är det ju det här med kriget i Ukraina, dyrare bränsle och elpriser som påverkar oss också. Men jag är inte orolig. Jag är optimist – vi håller på med mat och det kommer alltid att behövas. 

Relaterade artiklar