Högre tempo och färre chefer räddade mejeriet

Nio år har gått sedan Milko sålde Grådö mejeri utanför
Hedemora efter många år av lönsamhetsproblem. Nu rullar verksamheten igen, tack vare en minskad produktutveckling och effektivare organisation.
– Vi hade krångligare produkter förr, säger Mats Pettersson, Livs arbetsplatsombud.

En stor del av personalstyrkan har varit trogen Grådö mejeri utanför Hedemora. Det finns de som har jobbat här i över 50 år. Mats Pettersson och skyddsombudet Mari Cedergren har båda varit här i över 40.
– Från början tillhörde vi Dalarnas mejeriförening. Då var det ganska enkelt, det fanns ingen konkurrens och alla mejerier hade sitt eget inrutade område. Vi tjänade bra med pengar på att leverera mjölk i vårt eget distrikt. Med åren blev verksamheten allt mer konkurrensutsatt, säger Mats Pettersson, som jobbar på processavdelningen.

När Milko bildades 1991 slogs Dalarnas, Värmlands och Hälsinglands mejerier ihop till ett mejeriföretag. Ett par lokala ysterier i Värmland fick lägga ner.
– Sedan bildades en stor koncern när Nedre Norrlands producentförening gick ihop med Milko. Först kom Hälsingland in och sedan Jämtland. Milkoland sträckte sig från Värmland och ända upp till Örnsköldsvik, säger Mats Pettersson och minns:
– Det var en stor koncern med många driftplatser och långa beslutsvägar. I dag är det mycket enklare, när vi är ett mindre företag.

Mari Cedergren började i Grådö när hon var 18 år. Hon är maskinoperatör men ska snart börja jobba på labbet.
– Jag börjar bli trött i kroppen och det är lite lugnare på labbet, säger hon.
Hon minns Milkotiden som att det var ”chefer på chefer”.
– Vi producerar ju lika mycket i dag som vi gjorde då, men vi hade fler chefer. Det var massa produktionschefer och avdelningschefer.
– Vi har samma stora volymer men mindre personal och administration. Det är skälet till att verksamheten fungerar i dag, säger Mats Pettersson.
Och så har tempot blivit lite högre. Branschsnittet är 2,5 anställda per miljon liter mjölk, Grådö ligger på 0,5.
– Maskinerna har en högre hastighet än förr, så det är en skillnad. Men jobbet är egentligen det samma. Vi kör rotation så att man jobbar halva dagen vid en maskin och kör truck andra halvan, vilket ger omväxling, säger Mari Cedergren.
Mejerichefen Staffan Eklöv inflikar:
– Det som räddar oss nu är att antalet artiklar inte är så våldsamt stort. Trots att vi gör många olika varumärken så blir det små omställningar i maskinerna. Det är läxan vi har lärt oss från Milkotiden: Att inte satsa för mycket på produktutvecklingen.
Under 1990-talets slut och fram till fusionen med Arla blev marknaden allt tuffare för Milko. Då var de Sveriges näst största mejeriföretag efter Arla och lanserade ett stort produktutvecklingsprogram för att kunna behålla den positionen. Samtidigt minskade gårdarnas mjölkproduktion i snabb takt.
– Produktionen i upptagningsområdet minskade med 100 miljoner liter mjölk under ett par år. Att växa samtidigt som mjölkvolymen minskade och kämpa med kostnadsmassan, det blev för brant uppförsbacke, säger Staffan Eklöv.

2011 köptes Milko upp av Arla. Då fick facket ett stort arbete i knät med att ta fram turordningslistor.
– Det var ett jättejobb när alla sades upp av Arla. Arla hade tagit in bemanningsanställda och samtidigt fanns det personal som hade arbetat länge, men med vissa avbrott. När vi startade om verksamheten behövde vi också komma överens om nya lokala avtal. Det var en tung tid för många, folk var stressade och visste inte hur det skulle bli, säger Staffan Eklöv.
Mats Pettersson håller med.
– Från 2010 och framåt var det turbulent. Vi som arbetade här kämpade in i det sista för att få verksamheten att gå ihop. Sedan kom övertagandet och då blev det nya mjölkturer och nya åkerier som inte visste hur det fungerade. Och så byggde vi ut samtidigt.
Sedan 2013 går verksamheten med vinst. Med lärdomarna från Milkotiden i bagaget är företaget försiktiga med produktutvecklingen. Ett par nya produkter har ändå sett dagens ljus, bland annat smör och två sorters ost av varumärket Grådö och laktosfri mjölk.
Mejeriet har utökat antalet produktionslinjer och byggt en ny förpackningsmaskin efter att ha tagit hem ett tioårskontrakt med Kavli om tillverkning av Bärry, Bollnäsfil och Tiger. Under hösten blev det också klart att mejeriet ska leverera mjölk till sju kommuner i närområdet, efter att ha tecknat ett avtal med Region Dalarna.
– Vi har ökat antalet anställda successivt. När vi startade om var vi 35 och nu är vi runt 60 personer. Tio personer har gått i pension och vi väntar fler pensionsavgångar de kommande åren, säger Staffan Eklöv.
Kompetensförsörjning är dock ett bekymmer.
– Många söker jobb men om man passar hos oss vet man egentligen inte innan man provat. De flesta kommer in som timvikarier och börjar med enklare uppgifter för att se om de tycker om att jobba här. Det är tråkigt att det inte finns några mejeristutbildningar längre. Det finns en i Danmark, vilket gör att vår konkurrent Arla har lättare att hitta utbildad personal. Det blir naturligtvis en konkurrensfördel för dem, menar Staffan Eklöv.

Det har funnits mejeristutbildningar i Sverige, bland annat i Falkenberg där Mats Pettersson har läst.
– Vi hade ett års utbildning varvat med praktik ute på mejerier. Man kunde välja olika inriktningar, som syrningskurser, ost eller smör. Det var bra, minns han.
Staffan Eklöv har varit aktiv i arbetet med att återigen starta en mejeristutbildning i Sverige.
– Vi har försökt i omgångar. Bland annat på Örebro universitet och lokalt på gymnasiet i Hedemora. Men hittills har det inte gått att få till någonting.

Hur fungerar skyddsarbetet när många nya ska prova på arbetet? Bra, menar Mari Cedergren.
– Man börjar ju alltid ute på golvet och hinner lära känna mejerimiljön innan man får gå in på svårare moment. Och vid maskinerna har vi alltid noggranna genomgångar och rutiner, så det fungerar bra.
En svårighet med många nyanställda är att få dem att gå med i facket och bli aktiva.
– När jag började här gick jag med i facket direkt, det gjorde alla. Nu är det svårt att få med de nyanställda och jag och Mats börjar kanske tackla av. Jag har varit skyddsombud länge nu och börjar känna mig trött, säger Mari Cedergren.
– Det pratas inte fackliga frågor längre i samhället. Det är det stora problemet, säger Mats Pettersson.
Under året har mejeriet i Grådö inte märkt av coronapandemin, försäljningsmässigt. De har liten försäljning till restaurang och storhushåll.
– Men folk äter ju fortfarande hemma. Svårigheten är att veta vad de äter, särskilt till jul. Ett år var det väldigt populärt med grädde till exempel. Det går trender i julmaten, säger Staffan Eklöv.
Produktionen har skärpt sina hygienrutiner med handsprit och avstånd i matsalen. De är också restriktiva med fysiska möten och besök.
– Vi tvättar händerna och spritar dem konstant känns det som, säger Mari Cedergren.
– När man står och jobbar själv vid en maskin är det så tråkigt att sitta utspritt på lunchen. Det blir inte samma stämning. Men det ska väl bli bättre, säger Mats Pettersson.
Karin Janson