Nytt hopp om arbetstillfällen när Vilmas knäckebröd kom till samhället som hade flest unga utan jobb

Det var 2010 som Vilmas flyttade in i en nedlagd pajfabrik i Hofors. Tunnelugnen står kvar sedan den tiden. Dzevada Hasanovic känner väl till den. Det var hon som såg till att pajerna blev rätt gräddade, numer är det dock exklusivt knäckebröd som gäller.
– Att baka knäckebröd är något helt annat än att baka paj. Knäckebröd görs av en annan deg. Det ska gräddas på lägre värme och längre tid så att brödet inte spricker, säger Dzevada Hasanovic.
Det är ett speciellt knäcke som bakas här. Det var i början av 2000 som det första gången dök upp i butikerna under varunamnet Vilmas. Det blev snabbt populärt trots att det kostade betydligt mer i handeln än vanligt knäcke.

Produktionen hämtades hem
Det var under ett besök på en av landets knäckebrödsfabriker som en person sade till mig att Vilmas knäckebröd minsann inte var svenskt, det bakades i Baltikum. Länge hade jag Vilmas bruna designade kartong liggande för att undersöka påståendet. Ingenstans på förpackningen stod det nämligen var brödet producerades.
Så en dag läste jag i tidningen att Vilmas hämtat hem produktionen som legat utomlands och flyttat in i ett eget bageri i Hofors.
En glad nyhet för ett samhälle som blev känt för några år sedan som orten med landets högsta ungdomsarbetslöshet. Av kommunens ungdomar mellan 18 och 24 år saknade var fjärde arbete. En anledning till det var finanskrisen som slog hårt mot ortens största arbetsgivare, stålföretaget Ovako.
I en rapport som Tillväxtverket och Svenskt Näringsliv tagit fram så utpekades Hofors så sent som i december förra året till en av Sveriges mest sårbara kommuner. Beroendet av ett stort företag var grundproblemet. Ungdomsarbetslösheten är fortsatt hög, ligger runt 16 procent.
Det har varit en resa kan man säga innan knäckebrödstillverkningen hamnade i Hofors.
Först bakades brödet av ett bageri i Stockholm men det fick problem och så flyttades produktionen utomlands. Men kapaciteten räckte inte till. Det ledde till att ägaren började leta produktionsanläggning i Sverige och fastnade till slut för Procordias nedlagda pajfabrik i Hofors. Man fick stöd och hjälp från kommunen som av förklarliga skäl var mån om att få fler arbetstillfällen.
Det är en riktigt kall dag som jag besöker Vilmas bageri, en låg röd tegelbyggnad som ligger inbäddad i ett vitt gnistrande snötäcke i ett fabriksområde i utkanten av den lilla bruksorten i Gävleborgs län.
Klockan är strax över nio på morgonen och Dzevada Hasanovic, som är skiftledare, har varit igång i ett par timmar. Hon jobbade som sagt på den tiden då det tillverkades paj i lokalerna. Hon berättar hur Procordia 2007 köpt upp Uplands Paj, familjeföretaget som hon först jobbade på, och att Procordia ett par år senare beslöt att flytta produktionen till Vansbro där man redan hade ett bageri.
Dzevada Hasanovic visar hur knäcke­brödsproduktionen går till. Hur degen blandas, kavlas och formas till lika långa bitar som sakta glider in och ut ur den många meter lång tunnelugnen. Det mesta av denna del av produktionen sker automatiskt.

Plats för ökad produktion
Lokalerna är ljusa och skulle kunna rymma fler linjer. Tanken är också att de så småningom ska kunna få plats med en bredare ugn, vilket skulle möjliggöra större volymer.
De producerar idag tolv sorters bröd med olika fröblandningar och även något som går under beteckningen brödchips. Allt bröd är numera ekologiskt.
– Det händer saker oavbrutet. Alex Cart-wright, vår vd och ägare, utvecklar hela tiden nya produkter, berättar Dzevada Hasanovic.
Själv sitter hon med i kvalitetsgruppen där de diskuterar problem som dyker upp och vad som kan göras.
– Jag lär mig massor, säger hon.
Hon berättar att ledningen tar till sig hennes synpunkter. Hon känner sig uppskattad. Hon lär också andra hur de ska tänka för att få till den bästa möjliga kvaliteten.

Knäckebröd med chilismak
Den här dagen är det knäckebröd med chilismak och det är rejält med sting i knäcket.
– Det ska vara mycket smak, säger hon.
Hon hann bara gå arbetslös i två veckor efter det att den fem månader långa uppsägningstiden gick ut i samband med att pajproduktionen flyttade från Hofors till Vansbro.
Hon bor i hus i närheten av centrum, inte långt från fabriken. Mannen jobbar på Ovaco. Båda kommer ursprungligen från Bosnien men träffades i Sverige.
Hon kom till Sverige 1996 och bodde den första tiden i Norr­köping. Hon berättar att hon inte visste något om Sverige när hon flyttade hit.
– Jag kom i december och mitt första intryck av Sverige var kylan, att det var skitkallt.
Hon konstaterar leende att det dock var varmare i Norrköping än vad det är i Hofors. Hon flyttade hit 1998 och började jobba inom hemtjänsten, gick med i Kommunal och gick över till Livs när hon fick jobb på pajfabriken.
– Jag har gått många fackliga utbildningar och lärt mig mycket. På slutet på pajfabriken var jag vice klubbordförande och ungdoms­ansvarig. Jag skulle vilja starta klubb här men situationen behöver stabilsera sig mer.
Hon gör sitt bästa för att värva alla på fabriken. De är sju tillsvidareanställda och så gott som alla är med i facket. Något svårare har det varit att få med dem som är tim- och visstidsanställda men även många av dessa har gått med.

Har satsat på export
De säljer redan idag till Finland, Danmark, Norge, Schweiz och England. Brukar skryta med att de är världens enda knäcke­brödsleverantör till anrika Harrods i London. Eventuellt är det nu en stor order på gång till Tyskland.
– Om det går vägen så kan det bli riktigt bra, säger hon och berättar att de även har skickat iväg prover till Japan.
De har inget skyddsombud på bageriet men det är på gång. Denise Jäderberg har tackat ja till att ta på sig uppgiften och hon ska nu gå utbildning vilket hon ser fram emot. Hon har sett behovet efter att en arbetsplatsolycka inträffat.
Denise Jäderberg är 23 år och utbildad kock. Hon började som inhyrd på Vilmas, jobbade från november 2010 till 2011 innan hon blev timanställd.
På Vilmas hoppar hon in överallt, kallar sig själv alltiallo. Just nu är hon i trågen och jobbar 20-30 timmar i veckan men skulle vilja jobba 40 timmar.
– Helst av allt skulle jag vilja ha ett fast heltidsjobb. Vi får se hur försäljningen till Tyskland går. Om den går bra kanske det ordnar sig. Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett jobb här i Hofors.
Rikard Eriksson sköter programmeringen av linjen. Han berättar att en holländare varit på plats och lärt upp dem.
– Det var många inställningar som jag var tvungen att lära mig. Nu har jag programmerat linjen för varje produkt som vi kör.
Även han jobbade på pajfabrikens tid. Han flyttade med till Vansbro ett tag då det var han som bäst kunde de maskiner som togs över. Hela tiden var han inhyrd. Först nu har han fått sin första tillsvidareanställning.

”Oroligt att vara inhyrd”
– Det känns väldigt bra. Det är inte roligt att vara inhyrd. Det är en osäker tillvaro. Visserligen hade jag turen att ha jobb hela tiden men många hade det ganska så hattigt.
Mycket har automatiserats men fortfarande sker en del av paketeringen för hand. Sabaheta Muminovic, Per-Olof Friberg och Mesa Muminovic står vid änden av bandet och lägger bröden i bruna kartonger, 16 stycken smala spröda knäckebrödsbitar i varje. Det är ett mödosamt jobb som kräver koncentration för att det ska bli rätt antal. Det går inte att räkna och prata samtidigt för då blir det problem. Rotation är ett måste då detta är ett jobb som lätt kan orsaka belastningsskador.
Den här dagen har de annars fullt upp i den nedre delen av paketeringen med installation av en robot. Det är en stor händelse. Teknikerna har precis avslutat installationen och gett de anställda instruktioner hur de ska hantera de problem som uppstår. Conny Larsson, som jobbar i paketeringen, säger att det känns lite nervöst att de nu ska klara det hela själva.
Tidigare gjordes den slutliga delen av förpackningen av brödet för hand men i och med roboten är detta arbete nu helt automatiserat. Det innebär att det försvinner jobb. Planen är att börja med tre skift istället, vilket skulle rädda kvar jobben.
– Alla har ställt sig positiva till detta, berättar Dzevada.
Hon inleder en diskussion med en ung kvin­na som packar ner brödkartongerna i en större låda. Hon är timanställd och är inte med i facket visar det sig. Hon förklarar att Arbetsförmedlingen sagt att hon som timanställd varken ska gå med i facket eller a-kassan.
– Det låter mycket märkligt. Du borde själv­klart vara med i både facket och a-kassan, säger Dzevada och ber att få återkomma senare för att reda ut vad som måste vara ett missförstånd.
Längst ner i lokalerna är Ajka Masic i full färd med att städa. Även hon är en av dem som jobbat i lokalerna tidigare och kommer från Bosnien. Hon är nu timanställd på Vilmas till den sista februari, därefter vet hon inte vad som händer men håller tummarna för fortsatt jobb.
– Jobbet här på Vilmas är bättre. Det är inte lika många tunga lyft som det var på pajfabriken.