Livsklubbar vill utreda lönegapet

Nr 10/2021

Lönegapet mellan en arbetare och en tjänsteman är 12 800 kronor i månaden. Illustration: Ulrika L Forsberg

Lönestatistiken visar att en genomsnittlig tjänsteman tjänar 12 800 kronor mer i månaden än en arbetare. Under två decennier har lönegapet ökat. Sju stora Livsklubbar ställer frågan om förbundets avtalssamarbete fungerar. De vill ha en avtalspolitisk utredning.

En av motionerna till kongressen handlar om löneklyftorna. Motionärerna kommer från Region Väst och ingår alla i olika avtalsdelegationer. I motionen har de ställt samman lönestatistik och pekat på olika problem som skulle behöva diskuteras och belysas.
Det mest centrala är löneutvecklingen. Livs har avtalssamarbete både med LO och Facken inom industrin.
År 1997 då Facken inom industrin bildades, skiljde det i genomsnitt 5 100 kronor i månaden mellan en tjänsteman och en arbetare. Tjugo år senare har den skillnaden ökat till 12 800 per månad.

Ändå har livsmedelsarbetarna under de flesta av dessa år fått reallöneökningar, visar utvärderingar som Facken inom industrin gjort. Och utfallet är bättre än under de stormiga åren som föregick Industriavtalet.
Motionärerna undrar om det räcker: ”Har våra löner ökat tillräckligt? Svaret är tyvärr nej.”
Förutom orättvisan i ökande klassklyftor lyfter de fram kända nationalekonomer som menar att ekonomin och jobben i Sverige hade mått bra av större löneökningar.

Anna Widell, klubbordförande på Semper i Götene, är en av motionärerna.
– Jag tycker att man ska utreda och se om vi är i rätt sammanhang. Det kanske ska se ut som det gör, men vi behöver diskutera det. Har vi tjänat på samarbetet inom Facken inom industrin eller inte?
Motionen har fått avslag av förbundsstyrelsen med motiveringen att den inte förmår att peka ut något alternativ till dagens modell.
”Förbundsstyrelsens ställer sig frågande till vad vi som enskilt förbund skulle komma fram till med en avtalspolitisk utredning som skulle kunna förändra den bild vi har idag”, står det i avslaget. Det är ett svar som Anna Widell inte är helt nöjd med.
– Vi har inte något alternativ, men det är inte heller säkert att det behövs. Det kan vi inte veta förrän vi utrett frågan. Det är nästa steg om utredningen kommer fram till att det behöver utredas.
Motionens att-satser är försiktigt hållna: förbundsstyrelsen ges i uppdrag att tillsätta en avtalspolitisk utredning, ange utredningsdirektiven samt formerna för återrapportering.
I förra årets avtalsrörelse diskuterades det växande lönegapet mellan arbetare och tjänstemän, men Anna Widell som sitter i Livs avtalsdelegation tycker inte att man kom tillräckligt långt.
– Att vi fick en garantidel i den centrala löneuppgörelsen var bra. Det hjälper faktiskt. Det kan jag se på min egen arbetsplats. Det är ett steg på rätt väg, men det behövs mer diskussion i frågan.

När Mål & Medel ringer runt till författarna till motionen är det ungefär samma problem som beskrivs.
De anser att bransch- och arbetsgivarorganisationen Livsmedelsföretagen har en rigid syn på lokala lönesystem, vilket leder till att arbetsgivarna inte vill skjuta till pengar utöver den centralt framförhandlade potten. Det gör att löneglidningen för livsmedelsarbetare i princip blir minimal eller noll utom för ett fåtal i nyckelpositioner som tekniker, underhåll och elektriker.
Pengar till högre löner finns i många företag med bra lönsamhet, men arbetsgivarna vill inte förhandla om det lokalt utan vill själva portionera ut pengarna efter eget tycke och smak.

På HK Scan i Skara beskriver klubbordföranden Mikael Ringqvist situationen så här:
– När företaget rekryterar nya får dessa högre lön än de gamla som gör samma jobb. Det är inte acceptabelt. Det ska vara lika lön för lika arbete.
Problemet är att avtalslönerna är för låga. Det finns inte heller fungerande lokala lönesystem.
– Det är tjafs hela tiden. Så är det när elektriker ska anställas och för att inte tala om automatiseringstekniker. Lönerna måste då gå upp med 7 000 eller 10 000 kronor i månaden. Vi har inget problem med det, men det får inte tas från våra löner. Då måste företaget skjuta till. Vi tar gärna emot högre löner, men då ska alla som uppfyller kompetenskriterierna få det.

På Fazers kvarn i Lidköping säger vice
klubbordförande Freddie Nylund att företaget i de lokala förhandlingarna sköt till egna pengar, men att det satt långt inne. 65 kronor i månaden extra fick de som har mer kvalificerade jobb.
– Det är ändå rätt bra, säger han.
Övriga kollektivare fick nöja sig med det centrala påslaget, men företaget tog inte från potten för att fördela om till dem med mer kvalificerade jobb.
Vad gäller nyrekryterade tekniker så vet han knappt vad de tjänar.
– De tjänar säkert mer pengar än vi gör. Det är så jäkla hemligt. De är inte med i facket heller. Vi behöver få in dem i kollektivet för att bli starkare.
Tillsammans med företaget håller klubben på att titta på ett lokalt lönesystem men arbetet har kommit av sig på grund av pandemin.

På Dafgårds i Källby har klubben länge försökt få till ett nytt lokalt lönesystem men inte lyckats. Det system som man har är urholkat eftersom allt för många ligger på tarifflönen, berättar Ulrika Karlsson, ordförande i klubben.
– Förr kunde vi kanske få lite extra pengar men så är det inte riktigt längre. Man får nöja sig med den höjning som det centrala avtalet ger.
Ulrika Karlsson och flera andra i klubbstyrelsen har gått Livs utbildning i lönesystem och tagit del av skriften ”Att sätta lönen i system” men i praktiken har det inte blivit så mycket av det.
– Det är det där med att skjuta till pengar. Det går inte att dra igång ett lönesystem om företaget inte skjuter till pengar, för då ligger vi kvar på tarifflönerna, där befinner sig många av produktionspersonalen idag.
Hon tycker att det går trögt och skulle vilja ha mer hjälp av förbundet och det är bland annat därför hon är en av de sju som skrivit motionen.

Under många år har förbundsstyrelsen mot-
satt sig att behandla avtalsfrågor på kongressen, eftersom de tar löneutrymme i anspråk och då ska behandlas i de forum som hör till avtalsrörelserna.
Den ordningen tycker Mikael Ringqvist är lite för rigid.
– Då blir det ju inget av det. Under avtalsrörelsen kan vi inte ta upp de mjuka frågorna, för då handlar det om kronor och ören. Så blir det varje gång. De motförslag som arbetsgivaren kommer med är så extrema att det inte finns en chans att gå med på dem. Det funkar inte.
Han tycker att vore bra med en övergripande diskussion om avtalssamarbeten och växande lönegap mellan tjänstemän och arbetare. Procentpåslaget gör att gapet hela tiden tenderar att öka.
– Om man vill lösa det här måste man ta löneutrymme från tjänstemännen och ge till kollektivarna. Det är det enda sättet om kostnaderna ska hållas nere, säger Mikael Ringqvist.