Köttet från Dahlbergs säljs i Dalsland och Bohuslän

De tar en paus i arbetet med att slakta och packa kött. Hasse Magnusson och Henrik Anders­son är båda engagerade kon­sum­enter. De är också stolta över att jobba på Dahlbergs slakteri i Brålanda som distribuerar kött till de butiker i regionen som fortfarande erbjuder butiks­styckning.

Brålanda är ett idylliskt samhälle som ligger norr om Vänersborg i Dalsland. Samhället har drygt 1300 invånare. Det växte upp kring järnvägsstationen, som numera är nedlagd, och det omges av jordbruk som är en av de viktigaste näringarna i området.
Det har funnits flera större livsmedelsföretag i Brålanda. Idag finns bara Dahlbergs slakteri kvar, ett företag med ett 60-tal anställda.
Det är fredagsmorgon och knappt en själ syns till när vi kör genom samhället för att ta oss till slakteriet som ligger i utkanten. Inne i anläggningen är det dock full aktivitet som råder.
Hasse Magnusson och Henrik Andersson har varit igång och jobbat sedan klockan sex. Nu är klockan strax över nio.
Allt tar sin början i djurstallet. Där står grisar i kö i väntan på slakt. De är påfallande lugna, vet inte vad som väntar dem, utan bökar runt lite nyfiket i båsen. Alla dessa slaktsvin är uppfödda av lokala bönder.

Lokal aktör med lokal råvara
Det är slakteriets nisch, att vara en lokal aktör som använder sig av lokal råvara. Det verkar också vara lite av en trend att fler börjar uppskatta lokalproducerat kött. Nyligen stod att läsa i Jordbruksaktuellt att antalet småskaliga slakterier ökar och tar marknadsandelar från de större.
När grisarna är avlivade på Dahlbergs tar slakt, styckning och paketering vid. Denna fredag är det en kort och intensiv arbetsdag som gäller, i styckningen slutar de jobba redan klockan tio och i slakten klockan tolv. I gengäld har de betydligt längre arbetsdagar måndag till torsdag.
Tillsammans med Hasse Magnusson och Henrik Andersson slår jag mig ner i förmannens rum i nära anslutning till slakten för att prata om detta med närproducerat kött och den senaste satsningen som går under namnet Bodalsgris, kött från gårdar i Bohuslän och Dalsland (se separat artikel).
Henrik Andersson är den sortens konsument som ställer höga krav på det kött han köper.
– Jag plockar i hyllorna och försöker hitta det bästa köttet, det är en yrkesskada. Jag väljer helst att köpa kött som jag vet vem som har hanterat.
Han berättar att alla butiker i Brålanda har butiksstyckat kött.
– Jag vet att ni inte har det i Stockholm. Det hörde jag av en släkting i påskas. Här kan du i butiken beställa köttet precis som du vill ha det. Här finns två butiker, Tempo och Cypress, som båda styckar och maler kött. Du kan också få det marinerat och kryddat, säger han och fortsätter:
– Dessutom har de koll på sina kunder och vet vem man är. Det är charmen med en liten håla som Brålanda. Alla känner alla.
Hasse Magnusson nickar instämmande. Även han föredrar kött som kommer från närområdet. Satsningen på Bodalsgrisen är dock varken Henrik eller Hasse så insatta i. Det påverkar inte deras jobb nämnvärt. I stort sett allt de slaktar och packar säljs ju lokalt. De har båda gått den länga vägen för att bli slaktare och styckare.
Den som har jobbat längst inom branschen är Henrik Andersson. Han började som styckare på Dahlbergs slakteri år 2000. Innan jobbade han som styckare på Roys charkfabrik som låg i Brålanda, ett stenkast från Dahlbergs. Han började där redan som 15-åring. Det var hans farfar som ägde fabriken och han kom att lära sig yrket från grunden.
– Jag hade erfarna äldre styckare som lärde upp mig. Det är den bästa utbildning man kan få, konstaterar han.

Farfar drev charkfabrik
Han är som sagt uppväxt med släkt i köttbranschen. Hans farfar drev Roys charkfabrik och farmor drev Roys Livs. Henriks pappa, mamma och syster samt farbror arbetade inom företaget.
Han säger att det är stor skillnad mellan Roys och Dahlbergs. På Roys gjorde de allt från att stycka till färdig charkprodukt. Han talar ganska så lyriskt om korven, syltan, skinkan och sidfläsket som de saltade och rökte.
På Dahlbergs är det enbart slakt och styckning som gäller.
Henrik Andersson styckar dock inte längre. Det har gått tre år sedan han lade av att jobba som styckare. Det var efter att hans händer börjat domna och värka. Han har opererat händerna men det har inte hjälpt. Han har fortfarande problem, så kallat karpaltunnelsyndrom. Det är högst sannolikt att arbetet som styckare orsakat detta. Men någon arbetsskadeanmälan har han inte gjort.
– Det ligger inte för mig. Du kan drabbas av förslitningsskador i alla yrken, konstaterar han frankt.

Klarar paketeringen trots besvär
Istället för att stycka så jobbar Henrik numera i paketeringen. Arbetet går till stor del ut på att väga och packa i lådor. Det klarar han av trots sina besvär. Han berättar att allt han packar denna fredag når butikerna i nästa vecka.
– Det är detta som är finessen med närproducerat, konstaterar Henrik Andersson.
Hasse Magnusson har i sin tur arbetat sex år som slaktare på slakteriet. Han flyttade tillbaka till Brålanda efter att han bott en längre tid i Småland där han jobbat som möbelsnickare. Han förklarar att han drabbades av hemlängtan.
– Det fanns inte mycket att välja på så det var därför jag kom att söka jobb på slakteriet. Man söker sig dit man har kontakter. Det är så man får jobb.
Han berättar att han gick bredvid och lärde sig slaktaryrket.
– Det här var innan företaget började ta in inhyrda. Det gör man nu, från Polen. Vi har tre inhyrda som jobbar i slakten.
Hasse Magnusson säger att det fungerar bra med de inhyrda
– Men vi har fått lugna ner dem. I början ville de knappt ta paus.
Vi kommer in på frågan huruvida Dahlbergs slakteri är att betrakta som ett litet slakteri eller inte. Saken är den att det inte finns så många svenska slakterier kvar vilket gör att Dahlbergs är nummer sju till storleken fast man bara står för 3–4 procent av all svin­slakt som sker i landet.
Men till skillnad från anställda på de större anläggningar så har både Henrik och Hasse koll på varifrån djuren kommer. Ja, inte vart enda ett men viss koll har de på djur från gårdarna runtikring.

Frukost hos mamma
Henrik tittar plötsligt lite stressat på klockan som närmar sig tio. Hans arbetsdag är snart slut, tänker jag. Lite oväntat säger han att hans mor nog börjat sakna honom. Jag förstår först inte vad han syftar på. Det visar sig att han åker hem varje dag och äter frukost med sin mamma som är nybliven pensionär och bor i närheten.
– Det känns gott att komma härifrån och slappna av lite. Och vi har ätit frukost ihop länge, ända sedan jag jobbade på Roys. Det blir så om man har en bra relation att man besöker sina föräldrar ofta. Så är det i alla fall här i Brålanda, berättar han.