Det är vid datorn som det förebyggande underhållsarbetet börjar för Magnus Nilsson på Kopparbergs bryggeri. I år vann företaget till och med pris på Underhållsmässan i Göteborg och i höst ska man tävla i Antwerpen.

Det är fortfarande blåställ med verktygsbälte som är arbetskläderna, men digitaliseringen har förändrat Magnus Nilssons jobb. Det praktiska skruvandet och mekandet med maskiner har smält samman med analyser och kontroller framför datorn.
Han har en bärbar laptop med en bild på barnen som skärmsläckare och sitter på ett kontor tillsammans med två datatekniker som är tjänstemän. Själv är han eldriftsledare och kollektivare.
Målet är som sagt att eliminera de akuta åtgärderna. Reparationer och service av maskinerna ska göras när de står stilla av andra orsaker, till exempel sortbyte. Det ska vara planerade stopp och inte akuta.

För att få driften att bli så effektiv som möjligt har man köpt in ett dataprogram, API-programmet, som samlar in data från maskinerna.
Med hjälp av programmet kan man se vilka stopp som varit tidigare och vad de beror på. Man kan hålla koll på när olika maskindelar behöver rengöras eller bytas ut. Det är så de akuta stoppen kan undvikas. Arbetsorder kan läggas upp vid rätt tidpunkter och ett schema kan skapas för när olika underhållsarbeten ska utföras.
Men det är inte bara de som jobbar direkt med underhållet av driften som är engagerade och känner sig delaktiga. Det gör också operatörerna, påpekar Mattias Svedberg, som själv är processoperatör och kassör i Livsklubben. Det är han som tagit med mig till den tekniska avdelningen.
– Ja, självfallet är alla delaktiga i utmärkelsen. Rapporterar inte operatörerna in tillbud så sker ju ingen förbättring. Det har också teknikchefen framhållit, säger han.

Varje morgon klockan 8 träffas de olika avdelningarna på ett morgonmöte, då alla tillbud som varit rapporteras. Det kommer också in ett stort antal förbättringsförslag. Det finns tavlor där de kan sättas upp. Allt rapporteras dessutom in i API-programmet.
– Operatörerna kan se att här kan vi vinna tid. Det är många produktionshöjande förslag, säger Mattias.
Magnus är skyddsombud på tekniska avdelningen som förutom underhåll också sköter ånga, kyla, tryckluft, vatten och avlopp. För två år sedan investerade bryggeriet i en ny energianläggning som ska minska förbrukningen och utsläppen av koldioxid.
Just nu är det belysningen som Magnus håller på med. Han tycker att det är roligt att analysera vilka lampor som ska sitta var i produktionen och vilket slags ljus man ska välja i olika miljöer. I produktionen är det dagsljustemperatur som gäller men i andra miljöer som matsalen kan det vara bättre med ett varmare ljus.
– Vårt mål är att ha samma energiförbrukning fast vi ökar produktionsvolymen. Genom att byta all belysning till led-lampor räknar vi med att spara 190 000 på årsbasis.
Magnus tar med oss på ett varv genom fabriken. Han har hållit på med underhåll på elsidan sedan 1998, alltså i 20 år, men på Kopparbergs har han bara jobbat i fem år. Han började samtidigt som projektet ”produktion i världsklass” sjösattes.
– Att få jobb här på orten tyckte jag var bättre, eftersom jag har familj.
På yrkesgymnasiet läste han el och automation, vilket så att säga är klippt och skuret för det jobb han har, men många av arbetskamraterna på tekniska avdelningen har en bakgrund som bilmekaniker, vilket gör att de kan det mekaniska men behöver mer elkunskaper.
– Man måste vara självgående i jobbet. Det är lite tufft i början, man får gå bredvid och lära sig.
• Är det mycket tidspress?
– Om det är ett akut fel så ska man vara där på 20 minuter. Därefter är det en prioriteringsrutin som gäller och den ska man hålla sig till. Vi måste hela tiden veta hur vi ska prioritera.
Var femte vecka har han beredskapstid. Han är hemma och ska infinna sig på bryggeriet inom en timme. Det finns prioriteringsrutiner som säger om han ska försöka lösa felet direkt på plats eller ringa en chef. Det kallas för eskaleringsschema.
Om han inte vet direkt vad det är för fel brukar han kolla vilka data som finns i API-programmet. Där framgår vad för slags fel som har förekommit tidigare på maskinen och vilka reservdelar som finns hemma. I det läget får han ofta ringa närmaste chef och rådgöra.
• Känns det som om du har koll?
– Ja, hyfsat. Maskiner är maskiner, de funkar på ungefär samma sätt. Man lär sig tänkandet, men maskinerna blir mer och mer avancerade, det är framförallt dator­biten som blir mer komplicerad för oss. Om det handlar om en givare av ström så är det lättare att mäta än om det är digitala signaler.
Idag har man digital felsökning. Ofta är det inte lönsamt att felsöka i komponenter utan man byter ut hela systemet. Ofta kan de besluta själva vid akuta stopp. De följer helt enkelt eskaleringsrutinen.

Det första han gör när det är ett stopp är att kolla upp vilken komponent som brukar krångla, då är det viktigt att man byggt upp ett reservdelslager, så att dessa komponenter finns hemma, att det finns ett nummer på dem. Det kan till exempel vara att en givare behöver bytas ut.
– Om det är fel i programmen så är det automationstekniker som går in och ändrar, det gör inte vi, säger Magnus.
Vi går förbi en skylt med BRC-cerfikat och Mattias förklarar vad det innebär. Kontrollanter kommer till bryggeriet en gång per år och kollar spårbarheten på en flaska.
– Det görs som en brandövning kan man säga. För oss gäller att kunna spåra all produktion ifall det behövs och lokalisera felet.
På filtreringsavdelningen som ligger en trappa upp jobbar Mattias. Här filtreras ölet så att det inte är grumligt och det blir hela tiden mer automation, mindre som görs för hand. Diskningen med ett CIP-program görs automatiskt.
Mattias har jobbat på Kopparbergs sedan 2009. Tidigare jobbade han på Ställdalens pappersbruk som också är en processindustri.
– Buller är det största arbetsmiljöproblemet, säger han. Ånga kan också vara ett problem. Med CIP-vätskan finns risker. Tillbudsrapporteringen tas på stort allvar, det gäller att skriva tillbudslappar.

Trots det stora engagemanget och alla framgångar har de kollektivansttällda inte några topplöner. I matsalen där vi har slagit oss ner ansluter sig Sven-Erik Edgarsson, som är ordförande i Livsklubben.
Magnus säger att han tjänar 165 kronor i timmen. Det ger drygt 28 000 kronor i månaden och han konstaterar att det är lågt för den typ av jobb som han gör.
– Jag har fått andra erbjudanden, men jag har barn och vill ha jobb här i Kopparberg. Jag skulle inte vilja resa runt i landet. Vi har två små barn, så för mig betyder det väldigt mycket att vara med familjen. Men jag tycker att lönen är för låg.
Mattias menar att levnadskostnaderna ändå är lägre i Bergslagen, om man har ett hus som man äger i jämförelse med större städer.
– Ja, men det håller på att förändras. Vi har tjänster som står obesatta år efter år. Lönen är en del av problemet, menar Magnus.
Mattias har gått förbundets utbildning ”Sätta lönen i system” och skulle vilja se en höjning av lönerna, men inte till priset av subjektiva bedömningar.
– Det som varit betydelsefullt för oss är att alla som gör samma jobb tjänar lika mycket, det är rättvist. Hela den centralt framförhandlade potten går lika till alla.